april 20, 2018

Belöningen.

Och så blir det fredag och solen är varm redan när vi kliver ut genom porten vid halv åtta. I eftermiddag kommer barnet kliva på bussen till sin pappa och jag, jag ska sitta på en takterass och dricka bubblor med mina bästa från jobbet. Men först ska vi jobba undan en förmiddag, äta lunch på en uteservering och ha ett sista möte för veckan. Sen bubblor.

april 19, 2018

Fan också.

Och så kommer textmeddelandet. Det som säger att han inte alls kommer kliva på ett plan som tar honom hem på lördag, att problemen hopar sig och att de har fått order om att vara kvar en bit in på nästa vecka. Mitt hjärta skjuts i sank.

Det känns plötsligt så hopplöst jobbigt att han inte är hemma. Jag vet ju att det är nyttigt att vara isär ibland, men det hjälper inte. Det hjälper inte alls. Jag ska stänga av datorn och åka hem, möta barnet i hallen och kliva i lågskor och ta bussen till djurgården och promenera bort det. Tröstäta något, och dricka ett glas vin. Kanske är det där trösten finns förresten.

Morgontankar.

Jag vaknar av alarmet. Klockan är arton minuter före sju och jag ligger kvar, vet att jag får snooza två gånger. Jag ligger vänd mot hans sida, men han är ju inte där. Lägger handen mot de kalla lakanen, blundar och tänker att det är det mjuka håret på hans bröstkorg som mina fingertoppar vilar i. Jag tittar upp igen, tror nästan att han ska vara där, men det är bara ett ljusgrått lakan under mina fingrar.

Jag sätter ner mina bara fötter på trägolvet. Tassar upp, förbi Adrians rum. Han ligger som en liten hög under sitt täcke, bara de djupa andetagen hörs. Framför mig öppnar hallen upp sig i det stora rummet, där ljuset är högt och krispigt. Om någon timme kommer våren fortsätta kasta sina första solstrålar in genom våra fönster och upp på de höga väggarna.

Jag stannar där, där hallen övergår i vardagsrum. Känner hur lyckan rusar genom mig. Tänker på barnet som ligger och sover i sin säng, på mannen som snart är tillbaka bredvid mig, tänker på allt det som jag har. Tänker att jag är så sanslöst lyckligt lottad.

april 18, 2018

Mest svammel, förlåt.

Idag kommer mina föräldrar och hänger med oss. Eller ja, allra först lämnar de sin hund hos oss och ger sig själva ett par timmar tillsammans i stora staden. Jag ska promenera jycken och sen servera mina föräldrar en hemlagad middag, komplett med efterrätt och allt.

Och ikväll, när de har åkt hem, ska jag glida ner i soffan och titta på Gilmore girls och göra ingenting annat i ett par timmar, minst. Det är det som jag har längtat allra mest efter under de senaste månaderna, att bara ligga i soffan och försvinna in i en skärm, men det har blivit hyfsat lite av det under den här veckan. Det har pysslats mycket, lagats mat och målats naglar och sånt. Helt av egen och fri vilja, men ändå. Ikväll ska jag göra ingenting alls.

april 17, 2018

En tisdagsmorgon i april.

Vaknar till en tisdag. Mörkblå jeans och en ljusblå skjorta, bara anklar och lackskor. Väderappen säger att det ska vara fjorton grader och solsken när jag kliver ut från kontoret i eftermiddag. Lägger ner solglasögonen i väskan och draperar en sjal runt halsen, tänker att de kommer ha bytt plats när dagen är över. Min nya, mörkgrå trenchcoat och väskan över axeln och så låser vi dörren bakom oss, jag och mitt barn. Gör sällskap de få stegen fram till hörnet på Odenplan, säger hej då och ha en bra dag så ses vi vid fem och går åt varsitt håll.

Och det är så jävla fint att det här är vårt liv.

april 16, 2018

Om rena golv och pannkakor.

Trillar hem från jobbet vid tre på fredagen och startar en storstädning. Fem timmar senare har vi en skinande lägenhet, och en kväll i soffan med hämtmat och glass och godis och en ny serie på netflix som klapp på axeln.

Och så en lördag och en lyckokänsla genom kroppen när jag vaknar och tassar över de rena trägolven, fyller en kaffekopp och kryper upp i soffan. Väcker barnet en stund senare, klär på oss och promenerar in till centralen och möter min mamma och min brorson.

Promenerar genom gamla stan, tittar på högvakten och paraden vid slottet. Går längs med vattnet mot Östermalm, fikar på vår första uteservering i år och promenerar vidare, stannar för pizza och rödvin, pojkarna äter glass när vi går tillbaka till centralen. Nio timmar senare kommer vi hem igen, jag och Adrian. Trötta i benen och med nya fräknar på våra näsor.

Söndag. Vaknar halv nio, inser att vi har en halvtimme på oss om vi vill lyckas få bord på vårt bästa brunchställe utan att behöva stå i kö. Är där två minuter i nio och norpar det sista lediga bordet. Äter pannkakor och Adrian bestämmer att vädret är perfekt för en dagsbio, och det har han ju helt rätt i. Bokar biljetter till Black Panther, äter popcorn till lunch.

Kommer ut till en ledig eftermiddag, promenerar hem genom stan och sover middag i två timmar på soffan. Dricker ett glas vin och spelar nittiotalshits på hög volym och dansar för min son. Han sitter i soffan och skrattar att jag är pinsam, men att det inte gör något för det är ju ändå ingen som ser. Jag somnar vid tio, tänker att det verkligen har varit en fin helg. Lite tom, för jag saknar ju ändå, men fin. Verkligen fin.

april 13, 2018

Tio dagar från nu.

Jag vaknar av hans andetag mot min nacke. Hans bröstkorg ligger tätt intill min rygg, hans kön mot min rumpa och låren pressade mot mina. Han är som en perfekt spegelbild. Det är bara en liten stund tills jag behöver gå upp, lämna honom och vår säng. Det är bara timmar innan han ska kliva på ett plan.

En timme senare står vi i vår hall. Han kramar mig hårt och kysser mig flera gånger och jag vill inte gå. Jag säger att han ska gå åt andra hållet om han ser några farliga djur och han lovar att inte klappa. Sen kysser jag honom en sista gång och försvinner ut genom dörren.

april 12, 2018

Blandade känslor.

Det är en så konstigt vecka. Jag är vilse i dagarna, har trott sedan i tisdags att det är fredag dagen efter. Det blir en ganska lång vecka med den känslan. Men så kommer vi till torsdagen och fredagen väntar, men jag vet inte hur jag känner för den, för fredagen.

För samtidigt som jag kommer hem, så åker Kim. Klockan tre kliver han på planet som tar honom så långt bort som han kan komma. Och jag har planerat en fredag där jag ska storstäda vår lägenhet, skrubba badrum och kök och våttorka alla ytor, bädda rent i sängarna och tvätta tomt i tvättkorgen. Sen ska jag skrubba mig själv lika ren, kliva i mjuka kläder och köpa hem pizzor och godis och titta på film med mitt barn.

Det är en fredagsplan som jag verkligen längtar till, och den kommer följas av en lördag som ska bli varmaste dagen hittills i år och jag tänker mig promenad och fika på Djurgården och ett glas vin och en bok i soffan på kvällen, och så en söndag på ungefär samma sätt. Och det låter ju underbart och allt det där, men det är verkligen en skåra av saknad i mig också.

april 11, 2018

Saknar på förhand.

Dagarna fortsätter att rulla. Det såg ut som att Kim skulle slippa den där resan till Australien, att problemen flyttade över till någon annans knä. Så blev det inte, och på fredag åker han. Jag hade kunnat se det fina i att vara ensam i två, tre dagar, men inte i nio dagar, som det blir nu. Eller ensam och ensam, det är jag och barnet.

Och lite fint ska ju det bli också. Vi är så lika i vad vi tycker om och hur vi vill ha livet, barnet och jag. Nu kan vi varva mellan att äta falukorvsmackor och utemiddagar. Låta samvaron vara sådär enkel som vi båda nog är. Baka en kaka och dricka te i soffan, läsa bok och titta på Netflix. Hjälpa med läxor och promenera på sopade trottoarer, sitta på uteserveringar med en filt över benen och hans tonårsliv i öronen.

När jag tänker efter så kommer det nog bli en himla fin vecka, även om den kommer ha en kant av saknad.

april 09, 2018

Livet osv.

Jag tror att det till sist blev för mycket i fredags, att tröttheten vann. Jag skulle skruva in en skruv och Kim sa att jag skruvade snett, och det var tillräckligt för att det skulle tippa över. Jag började gråta och kunde inte sluta. Snörvlade ur mig hur otillräcklig jag känner mig som inte ens kan skruva rakt. Han försökte trösta och prata, men jag ville mest bråka.

Jag rätade upp mig under lördagen. Väckte honom med kaffe och sa förlåt, fick ligga på hans bröstkorg och titta på dörrfoder som jag varit för tjurig för att titta på under fredagskvällen. Vi struntade i vår hall och gick ut, promenerade till antikhandlare på jakt efter tidstypiska saker till vårt hem, fikade och åkte hem igen. Duschade bort dammet och hittade ut på gatorna igen, till ett bord för två. Efter restaurangen hamnade vi på vår favoritbar, i ett hörn i varsin fåtölj. Pratade så där som vi inte haft tid till på så länge, om oss och allt det där som vi vill.

Och så kom söndagen och jag var fortfarande mjuk efter lördagen. Invigde min vårjacka, promenerade längs nya gator med min hand i hans och stannade till för lunch när hungern tog över. Målade sista lagret på vår skohylla medan han sågade taklister. Tog emot barnet som hittade hem igen efter en långhelg hos sin pappa, vattnade alla blommor och läste ut en bok, somnade på hans arm innan klockan slog elva.

april 06, 2018

Om att ha färg i naveln.

Jag står på en stege och balanserar framför vår nybyggda skohylla. I ena handen håller jag en roller och i den andra ett tråg med färg. Någon timme tidigare har jag sagt att vi snart kommer vara lyckliga igen och han har tittat på mig med rädda ögon. Är du inte lycklig? Jag säger att jag är lycklig i grunden, jag är bara så trött. Han nickar och slår ner blicken, fäster den i mig igen. Men du är lycklig i grunden? frågar han och jag nickar, jag är lycklig i grunden.

Men den där stegen. Jag står allra högst upp på den när han går förbi, och jag tror inte att han tänker på att jag har händerna fulla av färg, för han biter mig i skinkan. Och när någon biter en i röven samtidigt som man står ostadigt, då börjar man vifta med händerna. Det slutar med att jag lyckas hålla mig kvar på stegen, men tråget med färg hamnar över min bröstkorg och färgen rinner ner över hela mig, stänker på väggar och golv.

Oj, säger han. Jag blänger på honom och först ser han alldeles förskräckt ut, sen börjar han skratta. Det går liksom inte att hålla tillbaka, jag börjar fnissa mot min vilja och vi kryper runt på golvet i en kvart och torkar upp färg. Och det slår mig att jag är nog mer än bara lycklig i grunden, även om jag fortfarande har färg kvar i naveln.

april 05, 2018

Har ni tänkt på att det här är livet som går?

Jag spenderar min torsdag på kontoret. Det är nästan tomt, människor är på ledighet eller ute hos kunder. Jag har spända axlar och en trött hjärna. Jag vet att jag borde vara glad och lycklig, för jag har allt det som jag alltid har drömt om att mitt liv ska innehålla, men jag känner mig mest bara trött och håglös.

Igår kom Kim hem från jobbet och berättade att han kanske måste åka till sin kund i Australien och jag brukar känna att det är tråkigt när han reser iväg i jobbet, men den här gången känner jag bara ja, åk, låt mig ligga på soffan varje kväll i en hel vecka och inte behöva göra någonting alls.

Jag tänker att det kanske inte är en hälsosam känsla i ett förhållande, men den är nog inte heller ohälsosam. De senaste månaderna har varit så intensiva, så jobbiga, och vi är trötta. Jag har kommit på att jag älskar honom som allra mest när han inte är där jag är. Att jag saknar honom när vi jobbar och att jag tänker på honom på dagarna och liksom verkligen känner hur jag tycker om honom, men ändå blir jag så ofta irriterad när jag ser honom.

Just nu, ska tilläggas. Det är inte alltid så här, vi brukar vara glada tillsammans. Det kommer bli bättre igen, när allt fix i lägenheten är klart. Vi måste bara hålla ut. Hålla ut och hålla ihop.

april 04, 2018

Om deadlines och donuts.

Vi står i hallen, skorna är knutna och jackorna på. Samtidigt som jag hänger väskan över min axel ramlar mailet in. Det är tisdag och påsklov och jag har lovat min son en eftermiddag tillsammans när min deadline på en rapport flyttas från senare i veckan till samma kväll. Jag blundar och svär och Adrian frågar tyst om jag behöver jobba istället.

Jag skakar på huvudet och säger nej. Vi beger oss ut på gatorna, äter lunch och lyfter ansiktet mot solen. På skicklig engelska beställer han donuts till oss från en engelskspråkig försäljare, lite senare upptäcker han Jack & Jones och köper sitt första plagg nånsin från en vuxenavdelning.

Sen kommer kvällen och den jobbar jag bort, blir färdig med det som har utlovats. Och så blir det onsdag och vädret är grått. Vi bestämmer oss för att strunta i vår eftermiddagsutflykt, barnet vill ligga i soffan med en bok och jag behöver tiden framför min dator. Det blir en mysig dag. Himlen är mörk och lägenheten är varm, vi sitter i varsin ände av soffan under alla filtar vi äger. Det är en fin dag, en lugn dag. Men när kvällen kommer ska han åka till sin pappa och vårt hem kommer för några dagar att bli lite tystare, lite tråkigare.

april 03, 2018

Barnet och jag.

Vi vaknade till en måndagstisdag, dessutom mitt i ett påsklov. Och till ett tomt kylskåp. Hittade banankaka i frysen och jordnötssmör i skafferiet, en sista apelsin i fruktfatet och en halv citron i kylskåpet. Det gav oss svart te med citronskiva, apelsinklyftor och banankaka med jordnötssmör och ett par mosade frysta björnbär på toppen.

Det är jag och Adrian idag, även om det under dagens första timmar har varit jag och jobbet. Barnet hänger i soffan, precis bortom min skärm, och lyssnar på ljudbok. Hans blick är så fjärran att det inte går att skapa ögonkontakt. Det måste vara en bra bok.

Snart ska jag stänga ner arbetet för dagen, ta barnet under armen och kliva på pendeln till Mall of Scandinavia. Kolla om de har en Tacobar som kan ge oss lunch och så ska vi köpa en vårgarderob till honom och en trenchcoat till mig.

april 02, 2018

En påskafton.

Vi sitter runt ett stort bord. Fyra par. Lamm och potatisgratäng på tallrikarna, rödvin i glasen. Vuxna och djupa samtal går runt bordet, alla är involverade. Så enkel som min relation är till mina bröder nu, det har den inte varit på många år.

Vi lämnar Adrian hos sin mormor och morfar, promenerar genom staden som vi båda växte upp i, den välbekanta vägen hem till hans mamma. Huset står tomt, hon reser. Han häller upp varsin whisky åt oss och vi hamnar i soffan framför gamla fotoalbum. Klockan är över midnatt och han tittar på mig med den där blicken som fortfarande får mig att falla.

Kom vi bastar, säger han. Han tänder bastun och vi klär av oss. Jag sitter nedanför honom, framför. Jag har en handduk runt min kropp, han runt benen. Han sträcker sig fram, smeker min axel. Fingertoppar som nuddar handduken, lirkar sig in under, hittar en bröstvårta, hittar sin väg längre ner. Och jag är så varm och så het och jag vet inte längre vad som är bastun och vad som är han. När jag kommer tänker jag att jag svimmar.

mars 30, 2018

Välbehövligt.

Och så kom påsken. En skärtorsdag som blev till en långfredag. En skärtorsdag där febern lämnade min kropp mot kvällen, gav plats för en långsam kvällspromenad med männen i mitt liv. En skärtorsdag med ett hem som äntligen blev rent, nya blommor i en vas mitt på bordet och godis som sent på kvällen omsorgsfullt lades ner i ett påskägg och gömdes.

Och så kom långfredagen. Jag ligger ännu kvar i sängen, har en sovande man bredvid mig och nybryggt kaffe på sängbordet. Min son i rummet intill, i sin säng och med en blick som rusar över bokstäverna på bladen i hans händer, så ivrig efter prövningarna som de grekiska gudarna utsätts för. Även om febern är borta bor det en trötthet i min kropp.

Men så kom påsken. Jag tycker om påsken. Tycker om att solljuset börja hitta tillbaka, att vi har fyra dagar tillsammans och inga direkta måsten. Att det finns tid till vila. Imorgon styr vi mot hemstaden och äter en familjemiddag hemma hos mina föräldrar med alla min bröder och deras familjer. Jag hoppas att det blir en fin påsk, det här.

mars 29, 2018

Förlåt.

Jag sprang genom dagen igår. Kände hela tiden hur värk bultade mot pannan, men jag var så fokuserad på allt det där som jag hade lovat att återkoppla kring att jag inte riktigt reflekterade över det. Sen kom jag hem, sjönk ner i soffan och slöt ögonen. Kände Kims hand mot min panna. Men älskling, du har ju feber.

Det var inte så länge sen jag klagade över folk som jobbar sjuka, men det gäller tydligen bara alla andra. Fast till mitt försvar visste jag inte om att jag hade feber, eller om febern kom med dagen, jag vet inte. Vaknade med trettioåtta grader i kroppstemperatur imorse, bäddade ner mig i soffan med arbetsdatorn och en kopp te. Det här får vara min plats idag.

mars 28, 2018

Skrivkramp och renoveringsirritation.

Jag tror att jag har någon slags skrivkramp. Skriver och suddar och börjar om igen. Funderade på att bara strunta i det, att helt enkelt inte skriva, men jag vet ju att det inte går, jag blir odräglig då. Behöver få ut de här små orden, sätta tankarna på pränt. Det gör mig till en mer harmonisk, och därmed trevligare, människa. Och så är det ju som med sex, ju mer man skriver (ligger) desto mer vill man skriva (ligga). Sex föder sex, texter föder texter.

Nåväl, nog om sex och text. Vi håller på att platsbygga en skohylla i vår hall. Det är inget enkelt jobb, för väggarna har hundratrettio år på nacken och på den tiden fanns inga vattenpass, då använde man lod och inga väggar är således raka. Brädorna som ska passas in dock, de är spikraka. Det blir jävligt svårt. Men nu är mer än hälften av skohyllan på plats och jag har bara vela kasta ut Kim två, tre gånger.

Jag förstår inte hur det kan finnas par som kan renovera ett stort hus tillsammans, vi är två månader in i en trea på sextiotre kvadrat och jag är redan halvväggs till skilsmässa. Och då har vi ändå bara målat om och byggt den här skohyllan, inga jätteavancerade grejer alltså. Om något år ska vi byta ut köket, det blir skoj.

mars 23, 2018

Nu tar vi helg, va?

Det var en lång dag igår. Vaknade till ett sms om tågförseningar. Klev upp och in i duschen. Blå kostymbyxor, blå tröja. Två rostade brödskivor med jordnötssmör, banan och blåbärsmarmelad, kaffe och apelsinklyftor. Blåste håret, sminkade mig. Steg i skorna och knöt kappan i midjan. Gick ombord på ett tåg som lämnade Stockholm i tid.

En timme försenad var jag så äntligen i Göteborg. En korv från Pressbyrån i farten på väg till min kund och en eftermiddag tillsammans med ett företag som jag tycker så mycket om att arbeta med. Och så ännu en språngmarsch, tillbaka till tåget. En påse Polly, en kaffe och en vatten och ett tåg som rullar hemåt igen.

Jag kom hela vägen till Södertälje, sedan ropades det ut i högtalarna att någon blivit påkörd längre fram och att vi lika gärna kunde kliva av och ta oss till Stockholm för egen maskin, för tåget skulle inte åka någonstans på många timmar. Ringde Kim som tog barnet under armen och hoppade in i bilen. Min hjälte på en vit springare, som mer var en skitig bil.

Jaha. Nu är det iallafall fredag och jag har snart jobbat klart för veckan. Nu vill jag dricka cava istället, och måla färdigt min lilla hall, äta sushi och ligga med min man. Vakna till en lördag utan renovering, hänga med hans syrror på restaurang och kolla på galningar som leker med eld. Ha en söndag utan planer. Det är vad jag vill.

mars 21, 2018

Om en tå.

Jag spenderade halva min arbetsdag på närakuten igår. I måndags, på kvällen, tappade jag en bräda på foten. Den träffade min vänstra stortå med en sån kraft att jag först inte kunde andas. Stod på riktigt i hallen och bara kippade efter luft, sen satte jag mig ner och grät den fulaste gråten jag nånsin gråtit. Stora tårar och hulkande och snor och alltihop.

Sov ungefär ingenting den natten, så fort jag rörde mig gjorde det så ont att tårarna rann. Ringde 1177 på morgonen och de skickade mig till närakuten för bedömning och röntgen. Den visade att benet var intakt och att en led, som de trodde kunde ha hoppat ur, satt där den skulle. Betalade fyrahundra kronor för att höra att jag skulle gå bort det.

Idag är det ironiskt nog mycket bättre, säkert just för allt haltande som sjukhusbesöket tvingade mig till igår. Det går att stötta på foten om tån inte är i backen, men jag kan fortfarande inte böja den. Jag är ju lite stolt över att jag kan plocka upp saker med mina tår, så jag kommer bli ledsen om böjligheten inte kommer tillbaka.