juni 22, 2017

Facit.

Den blir precis som jag tänker att den ska bli, min kväll hemma. Jag kommer hem en hel halvtimma innan Kim. Lägger mig raklång på sängen, blundar och lyssnar på ljuden som virvlar in genom det öppna sovrumsfönstret. Han handlar på vägen hem. Står i köket och skivar falukorv som jag steker. Vi äter och tittar på House of cards. Jag borstar håret lent och snurrar upp det i en bulle på hjässan, sköljer bort arbetsdagen från kroppen, tar på mig trosor och en av Kims mjuka skjortor. Den når en liten bit ner på låret, ärmarna måste rullas upp. Jag plockar lite, tvättar en tvätt, vattnar alla blommor. Gör ingenting i stress. Jag ligger i sängen redan innan tio, sällskapar med en bok.

Och sen kommer en torsdag. Dagen före midsommarafton. Jag vill inte bli fast på jobbet till sent, så jag jobbar tills fingertopparna glöder mot tangentbordet. Gör listor i huvudet på sånt som jag vill handla med mig hem när arbetsdagen är över. Fet vaniljyoghurt, jordgubbar, granola. Gräddglass. Trocadero. Potatis och sill, gräddfil och gräslök. En gräddtårta? Åh. Med jordgubbar på. Textar fram och tillbaka med Kim om hur midsommarafton ska spenderas. Det finns inga planer och egentligen tycker vi nog om det så.

juni 21, 2017

När klockan slår sjutton.

Jag har hemlängtan. Hemlängtan, som i en längtan efter att bara få vara i mitt hem. Det är en plats där vi bara sover just nu. Jag vill sitta i soffan. Titta på tv. Läsa en bok. Vattna alla blommor. Laga mat. Åh, som jag vill laga mat. Vi har inte lagat vår egen mat sedan i torsdags. Jag vill ha enkla, okomplicerade smaker. Stuvade makaroner och stekt falukorv. Igår startade jag diskmaskinen, fylld med bara kaffekoppar och vattenglas. Som om det inte levs hemma hos oss. Idag ska jag leva hemma.

juni 20, 2017

Förspel.

Vi sitter på en filt. Solen tar sig sävligt fram över himlen, rundar snart trädtopparna. Ett hav av människor breder ut sig på filtar mellan oss och teaterscenen. Jag sitter med benen framför mig, balanserar ett glas prosecco mot mina knän. Han halvligger bredvid, lutad mot sin ena armbåge. Hans hand har letat sig in under slitsen på min klänning och spelar förstrött mot mitt lår. Han böjer sig fram, placerar sin haka mot min axel och skakar långsamt på huvudet.
- Tusan vad du kommer vara skyldigt mig för det här, säger han.
Jag vrider huvudet mot honom, möter hans uttråkade blick och ser hur han nästan går sönder inombords av de romantiska gesterna på scenen. Jag fnissar åt honom.
- Vad kommer jag behöva göra?
- Det är bara att klä av dig direkt när vi kommer hem så ska jag berätta, säger han.
Och bubblorna i mitt glas letar sig in i mina fingertoppar, upp genom armarna och in i bröstkorgen, sprider sig i magen och förökar sig någonstans mellan benen, virvlar sig runt och fördelar sig ut och blir till kolsyra i benen.

juni 19, 2017

En bättre måndag.

Så blir det måndag. Svart klänning med små, guldiga knappar framtill och ett skärp i midjan, en enkel kavaj och ankelremssandaler. Arbetsdagen försvinner i ett rasande tempo. Min chef ringer. Det här känns inte så bra, säger han. Nej, säger jag. Och så berättar jag om min känsla från i fredags. Vi når varandra någonstans där på mitten.

När klockan slår fyra slår jag ihop datorn. Samlar ihop mina saker och promenerar till pendeltåget, åker mina tre stationer och vandrar förbi uteserveringarna längs med Rörstrandsgatan. In genom porten och tre våningar upp. Kliver ur klänningen med de små guldknapparna, snurrar upp håret i en bulle och sköljer av kroppen. Gnider in sånt som doftar gott, kammar håret glansigt och bättrar på makeupen.

Låter en tunn klänning falla ner i mjuka vågor runt kroppen, en luftig skjorta knuten i midjan. Och så helgens sista bubblor i botten av en champagnekupa. Möter min man med en puss när han kommer hem, ser honom upprepa min procedur. Jag stryker hans skjorta och låter handen glida över hans varma hud när jag trär den över hans axlar. Tio minuter i soffan, de tre sista klunkarna ur kupan, låter de här orden glida ur fingertopparna.

Och nu, alldeles strax, måste vi skynda oss ut genom dörren. För hans systrar och mamma väntar på en filt i Åkeshovs slottspark, med rökt lax och potatissallad och cava och jordgubbar, och om någon timme spelas En midsommarnattsdröm på scenen i parkteatern.

juni 18, 2017

Med alla känslorna utanpå.

Så den där fredagen. Jag textar Kim, berättar om mötet och känslan i kroppen. Det tar två sekunder innan svaret lyser på min skärm. Vi ska få dig att må bra. Jag hinner knappt le genom tårarna innan nästa text kommer. Älskar dig! När jag kliver in genom dörren hemma är det rakt in i hans famn. Säg vad jag kan göra, ber han. Och jag säger att jag behöver det enkla, det roliga, det kravlösa. Jag känner hur han nickar mot min panna. Okej, säger han.

Och så bokar han bord på en restaurang. Det är livat och glatt och det gör underverk för mitt humör. Min hand vilar i hans på mitten av bordet. Utan att jag märker när det sker viker svedan i ögonen efter alla tårar undan, lämnar plats för en bubblande känsla i bröstkorgen. När vi trillar in genom ytterdörren är vi berusade. Av alkohol och av varandra och av alla vibrerande löften som hänger outalade i luften.

Vi sover inte många timmar, men det gör ingenting. Och sedan passerar en lördag där vi promenerar, blir hungriga och stannar till och äter, promenerar vidare och så hem. Skalar av alla kläder och ligger i sängen ett par timmar, mina ben över hans. Vi dricker cava och äter lakrits och låter våra händer vandra, ta för sig av varandra. När kvällen kommer promenerar vi igen, tills benen är helt slut efter nästan två mil i sig. 

Och så kommer en söndag och vad vill du göra idag? och jag säger att jag vill läsa min bok i solen och promenera i skuggan och vara tätt intill under ett täcke och bakom en rullgardin. Han placerar sin näsa där min hals går över och blir rygg, mumlar mot min hud att han tycker om när jag är enkel och kravlös. Och det gör jag också. Det gör jag också.

juni 16, 2017

Balansen.

Jag är i obalans. Jag vet inte om det beror på att det känns som att jag stoppar in mer i mitt förhållande än vad jag får tillbaka. Eller om det är för att mitt barn åker till sin pappa en hel månad idag. Kanske är det för att min chef inte har tiden att stötta mig så som jag hade behövt just nu. Det kan även vara att det stressar mig att jag inte hinner sköta jobb och barn och hem och relation så att alla delar mår lika bra. Så att alla får lika mycket av mig.

Eller om det kanske är allt sammanslaget.

Det jag vet är att jag inte orkar hålla skenet uppe. Att Kim vid två tillfällen igår undrade om allt verkligen är som det ska och att jag gav honom ett jadå som svar, för att jag inte orkade säga som det faktiskt är. Att jag efter jobbet bara orkade damma och dammsuga, men inte städa badrummen. Att jag skrek på mitt barn för att jag behövde upprepa mig när jag gav honom instruktioner. Och att jag precis blev osams med min chef på ett möte och sen spenderade en halvtimme gråtandes i ett konferensrum.

juni 15, 2017

Om att starta en dag.

Han har ett tidigt morgonmöte. När han hänger på sig kavajen och knyter skorna sitter jag fortfarande i sängen. Jag har dragit på mig skjortan som hamnade på golvet intill sängen igår kväll, håret står som en gloria runt hjässan och jag snurrar upp det i en knut på toppen av huvudet. Jag sitter skräddare i fotänden, täcket över benen, vänd mot honom.

Han tar tre långa kliv genom hallen och böjer sig ner för att ge mig ett leende och en puss innan han går. Hans läppar nuddar mina, så där vardagligt som de gör flera gånger varje dag. Men så stannar han upp tio centimeter från mitt ansikte. Tittar på mig, blicken är varm och något fladdrar till i den. Han lutar sig mot mig igen. Hungrigare den här gången, händerna tar tag om mina höfter, drar dem mot sig. Jag lyfter dem mot honom och glider ner på rygg. Och han är där, hans mun mot min, hans fingrar innanför min skjorta och mina händer mot hans rygg, pressar honom hårdare mot mig.

Och sedan, barnet som låter inne på sitt rum, påminner om sin existens. Och så ett vibrerande läte från en telefon, jobbet som låter oss veta att morgon har blivit dag. Vi fnissar lite, han placerar en sista puss mot mina läppar och drar sig bakåt, säger hej då och försvinner genom hallen och ut genom dörren.

juni 14, 2017

Om att brinna.

Vaknar upp till nyheten om storbranden som härjar i ett höghus i London. Det är så förbryllande, att branden har kunnat sprida sig på ett sånt sätt. Det ska inte vara möjligt. En brand ska inte kunna klättra genom brandcellsgränser i ett sånt tempo, det är liksom omöjligt. Det byggnadstekniska brandskyddet måste vara något så fruktansvärt eftersatt.

Så jag vaknar upp till en onsdag med en brand som troligtvis redan har hunnit skörda sina offer. En brand som förmodligen förändrar branschen även här hos oss. Kommer till ett kontor som står tomt, minns att säljarna har konferens på vårt huvudkontor och att våra brandskyddskonsulter är ute på uppdrag. Styr mot ett café istället, tomma kontor är inget för mig. Inte idag. Idag vill jag ha människor runt mig. Följer nyhetsrapporteringen och skissar på ett delegationsdokument för brandskyddsansvar.

juni 13, 2017

Flyger högt idag.

Tisdagen blir så mycket bättre än måndagen. Skjortan håller sig både ren och slät och den där revisionen som jag fasat så mycket inför, den bara springer förbi och är inte otäck alls. Revisionsmannen består av ett enda stort leende, han slår sig ner bredvid mig och frågar vad jag gör om dagarna och jag berättar och visar vår projektmodell och våra projektmallar och visar hur min dokumentation ser ut. Och sedan har det plötsligt gått en timme och vi har hunnit prata om världen och ledarna och företagen.

Han reser sig upp och skakar min hand och säger att jag är briljant. Jag känner hur jag ler från öra till öra. Resten av dagen försvinner i en virvelvind, jag är så exalterad över min briljans att jag i farten avslutar två uppgifter som jag haft hängande över mig och inte riktigt vetat hur jag ska hantera så länge. Men nu är de poff, borta! Klara, färdiga, avslutade.

Och när de där uppgifterna är klara och ivägskickade ringer barnet och har ont i huvudet och vill gå hem och lägga sig. Så jag packar ihop datorn och hoppar på pendeln hem, köper glass och ansluter till barnet i soffan. Har visserligen startat upp datorn igen, men har mest klappat snällt på mailen och skrivit det här, så det var ju inte särskilt betungande.

Vi får väl se vad onsdagen innehåller. I smyg hoppas jag på mer soffa och glass, pyjamasbyxor och datorn i knät och ett barn på en armlängds avstånd.

juni 12, 2017

Sån jäkla måndag.

Det blir måndag igen. Jag är på väg ut genom ytterdörren, på väg till vårt kontor norr om stan, när det plötsligt slår mig att jag har ett lunchmöte med en av våra säljare och en potentiell kund söder om söder. Jag vet inte hur mötet har kunnat fly mig i minnet. Tittar ner och inser att mina jeans och min mjuka bomullsskjorta inte är gott nog för den här kunden. In genom ytterdörren igen, fram med strykjärnet, svarta kostymbyxor och en stramare skjorta.

Köper en drickyoghurt på Pressbyrån och dricker på tunnelbanan. Jag spiller förstås på skjortan. Gömmer mig på en av jobbets toaletter och försöker gnugga bort fläcken och spenderar tjugo minuter framför en fläkt för att bli torr. Och skjortan är ny och tydligen av den sorten som skrynklar sig efter två minuter i sittande ställning. När kunden ringer på vår dörr vid elvasnåret är jag både fläckig och skrynklig.

Men så är mötet plötsligt klart och jag tror att det gick bra, trots min tillknycklade uppsyn. Ägnar eftermiddagen åt att förbereda mig inför en revision imorgon, jag ska presentera våra arbetsmetoder och är snudd på livrädd för granskningen. Helt orimligt egentligen, logiskt sett finns det inget att frukta. Men hjärnan är ju inte alltid logisk. Går hem och snubblar över strykbrädan som står kvar i hallen, tittar på den obäddade sängen och känner lukten av filmjölk och müsli som svävar ovanför de odiskade frukostskålarna i köket.

Måndagar. Jag älskar dem inte alltid. Jag är redo för tisdag nu, tack.

juni 07, 2017

Om broar och arbetsdagar.

När jag går och lägger mig på tisdagskvällen är det med en känsla av att det är söndag, men när jag vaknar är det till en onsdag. En trött sådan. Jag är inne i en period där jag inte sover på nätterna, ligger och vänder och vrider och suckar in i kudden. Tills sist måste jag gå upp, stå i vardagsrumsfönstret och titta ut över de tomma gatorna.

Så på onsdagsmorgonen startar dagen vid köksbordet, kaffe och granola och mailen. Sedan svarta slacks, en mörkgrön tröja och sneakers. Kaffe i ena handen och datorväskan i andra. Promenerar först över Västerbron, sedan Liljeholmsbron. Jag älskar mina broar. Det är något med känslan när man går över dem, något med bubblorna i bröstkorgen.

En måndagsonsdag alltså. En dag på kontoret med exakt noll avstämningar bokade, en dag avsatt till att förbereda inför nästa veckas alla möten. Min bästa sorts dag. Dessutom är det veckans enda hela arbetsdag. Imorgon väntar ännu en ledig dag, en där vi ska fira en student från morgon till kväll och på fredag vigs eftermiddagen åt mitt egna barn och hans skolavslutning. Så märklig vecka, denna här. En hinner ju knappt jobba alls.

juni 05, 2017

När njutning stavas ledighet.

Måndag. En bra måndag, den sorten där jag inte behöver jobba. Både jag och Adrian är lediga idag. Och så är det ju även den sortens måndag som är dagen före ännu en ledig dag, en tisdag när även Kim ansluter till ledighetstruppen. En tisdag som är en nationaldag, en där vi ska hänga med Kims systrar med familjer i parken till Drottningholms slott, spela boule och grilla korv och dricka cava och äta jordgubbar på en filt i gräset.

Men först en ledig måndag för bara barnet och mig. Vi ska ta oss till Fjärilshuset och uppleva lite tropiskt klimat och hänga i Hagaparken om vädret skärper till sig. Sen en buss in till stan, äta en sen lunch på Smaka på Stockholm i Kungsträdgården och spana efter en skjorta till barnet och dess skolavslutning. En måndag fin som snus ju.

juni 04, 2017

Dalar och toppar.

På lördagen sätter vi oss i bilen och kör mot hemstaden. Styr hem till min bror och hans fästmö. Hon har fyllt trettio och alla är där. Det är fint att vara tillbaka i hemstaden för en stund, att träffa de som jag växte upp med. Att dricka ett glas vin med mormor och krama om mina bröder. Fast när mörkret börjar lägga sig känns det nästan finare att få styra tillbaka till Stockholm, det känns i hela kroppen att det är där vi har vårt hem nu.

Hela dagen är väldigt fin. Vi skrattar nästan hela tiden, är så där lättsamma som vi ju oftast är. På natten kommer det sedan, det där samtalet som jag egentligen inte ville ha. Det som jag bävade för. Vi ligger i mörkret och han säger att han kanske alltid kommer behöva dras med de här svackorna. Att han kanske aldrig kommer att bli helt som han var innan. Och jag säger att det är okej men att jag samtidigt känner mig så jävla oåtrådd när han försvinner in i sig själv, och genast är han där, hans händer på min kropp och tusen sprickor i ögonen, säger att det verkligen inte är så det är. Att han vill ha mig mer än något annat.

Och jag lägger mig intill och säger att jag aldrig vill vara någon annanstans. Hans tumme rör sig i cirklar över huden på min överarm, hans läppar mot min hjässa. Sedan kommer söndagen och det där lätta, enkla fortsätter. Det där som är vi när vi är som bäst.

juni 02, 2017

Fredagskänslan.

Torsdag. Jag träffar vår nya utbildningssäljare och fattar ett omedelbart tycke för henne. Älskar att vi får in ännu en tjej i affärsområdet, älskar att hon är tjugotvå och har så jävla mycket skinn på näsan. Älskar att vi nu är fler tjejer än killar i vår grupp. Det är en så mansdominerad värld, den vi arbetar i.

På eftermiddagen startar jag ett gräl med min chef via sms. Eller, han grälar inte tillbaka, det är jag som står för allt grälande. Det verkar oftast vara så med mig. Jag skriver att jag är sur på honom, han frågar hur han har lyckats med det och jag säger att det hade varit fint att bli sedd ibland. Jag får ett långt svar tillbaka. Jag lämnar det där.

Så kommer fredagen. Vårt Stockholmskontor håller regionmöte och mitt affärsområde presenterar en ny samarbetspartner. Efter att min chef gjort sin dragning med pompa och ståt startas grillen på takterrassen. Jag spelar Veronica Maggio på repeat och undviker att möta blickar, formulerar meningar i mitt huvud som jag aldrig säger högt.

Åker hem, skrubbar ansiktet rent och duschar i tusen evigheter. Målar naglarna och lägger dagens andra make up. Ljusa jeans och skjorta, sneakers och röda läppar. Skriver det här. Och nu, alldeles snart, väntar Grönan med människorna från förmiddagen, Veronica Maggio på scenen och öl i glasen.

maj 31, 2017

Om det ordlösa.

Jag skriver med Nikki. Prata med varandra, säger hon. Men jag vill inte prata, vet inte vad jag vill säga. Eller det är nog mer så att jag inte vill lägga mina känslor uppepå honom. Han har så fullt upp med att ta sig genom sina dagar. Jag tror inte att jag hjälper oss genom att prata, jag tror att det kanske snarare stjälper oss.

Så jag blir tyst. Inte tyst som i att jag inte pratar med honom, vi pratar om saker som hänt under dagen, om sånt som väntar i helgen, skämtar med Adrian. Samtalet runt middagsbordet ser nog ut precis som hos vilken familj som helst. Men jag blir tyst om tankarna under ytan. Fast det märker han ju så klart. Och det träffar honom, han möter mig i tystnaden. Visar med sin närhet och sin kropp att han vill ha mig, sträcker sig försiktigt efter mig.

Jag tror att det ibland är överskattat att prata med varandra. Ibland tror jag att tystnaden är lika viktig. Att man kan ligga bredvid varandra i sängen i tystnad. En hand på magen, på låret. Att bara andas tillsammans, veta att det är tillräckligt. Att vi är tillräckligt. Ibland behöver man inte prata, för man säger så mycket ändå.

Tur att jag är jävligt färggrann på insidan.

En sak som jag verkligen ogillar med sommaren är att en del människor tycker sig ha rätten att kommentera hur blek jag är. Först ut var i måndags, satt i min fåtölj med datorn i knät och en liten bit hud stack fram under de ankelkorta byxorna. En kollega kommer fram, håller fram sin bruna underarm intill mitt vita ben, sneglar upp på mig och skrattar och frågar varför jag inte spenderar lite tid i solen. Jag svarar att all tid i världen under en sol inte gör någon skillnad, fast det jag egentligen vill säga är att han kan dra åt helvete.

Sedan kommer tisdagen och jag sitter i en liten klunga med kollegor. En av oss har spenderat långhelgen på en segelbåt, hans hud är gyllene brun. De andra pratar om det, om hur solbränd han har hunnit bli. Sedan tittar en av dem på mig, frågar om jag har varit inomhus hela helgen. Jag är tyst en sekund för länge, sen bubblar min ilska över och jag svarar med att fråga varför han tycker att han har rätt att kommentera min kropp. Han blir tyst, snubblar över orden när han säger att det väl ändå inte var vad han gjorde.

Men jo, det var ju precis det han gjorde. Det kanske inte är en så stor sak att påpeka att någon är blek trots rådande sommar, men gissa hur kul det är när man är den som får samma kommentar ungefär tio gånger om dagen. Gissa hur kul det är när man aldrig någonsin blir solbränd. Fräknig, ja. Röd, ja. Vit igen när det röda lagt sig? Jadå. Jag vet liksom inte ens vad jag ska svara längre när folk påpekar min blekhet.

Jag funderar på att alternera mellan följande svarsalternativ;

- Men durå.

- Jävla idiot.

- Och du har rätt att kommentera min kropp för att?

- Upprepa det där när du behandlas för hudcancer.

- Jag tycker att det är finare att vara blek än solbränd.

- Ska vi prata lite om hur din kropp ser ut nu då eller?

- Dra åt helvete.

Men jag vet inte. Det lär väl skapa dålig stämning, eller nåt.

maj 30, 2017

Trots allt.

Måndag eftermiddag. Jag har varit på vårt kontor söder om söder och står lutad mot väggen i den fulla tunnelbanevagnen. Båda fötterna stadigt i golvet, följer med i tågets rörelser när det kränger mot spåren. Jag tänker på oss. Tänker att jag skulle kunna vara lycklig själv. Att jag ensam skulle kunna ge min son en bra och stabil vardag. Men jag vill inte det.

Jag vill inte vara utan. Jag vill inte vara utan Kim. Jag vill inte ge upp om drömmarna som jag fortfarande när om oss. Jag vill inte glömma bort alla våra minnen och jag vill inte heller minnas dem utan honom vid min sida. Jag vill inte att det ska komma en ny säsong av Modern family och att han ska se den utan mig bredvid sig i soffan. Jag vill inte somna med hans kudde tom intill. Jag vill att han ska finnas där.

Jag är hellre kvar i det här, genom det svåra, än utan honom.

maj 29, 2017

Och idag är huvudet tomt.

När de fyra lediga dagarna har kommit och gått har all den extra tiden tillsammans varit både bra och dålig. Torsdagen och fredagen var bara fina, sedan kom lördagen och med den en förändring. Något skiftar i min mans sinnesstämning, jag märker inte ens när det sker. Och då har jag ändå spenderat de senaste två åren med att lära mig att känna och se och förutspå varenda skiftning i hans mående och humör.

Man kan tycka att det inte är normalt. Att det inte borde vara så här för någon av oss. Det kan man tycka. Men då har man nog aldrig levt med någon som är eller har varit utmattningsdeprimerad. Det här är min verklighet. Det är två år sedan han rasade samman, sedan hans hjärta markerade att det inte klarade av det höga tempot längre. Under tiden som har förflutit sedan dess har han hunnit med att vara heltidssjukskriven, jobba sig tillbaka och återgå till att jobba för en och en halv person.

Nu visar han alla sina gamla symtom, men jag vet inte om det är fortfarande eller igen. Och jag blir arg och ledsen och besviken. Säger att han måste börja göra ett sämre jobb. Om han nu inte kan få avlastning så får han börja säga nej, bara leverera sina fyrtio timmar i veckan. Låta bli att göra de saker som kräver ytterligare tjugo timmar av honom.

För när han är så här stressad och pressad stänger hans kropp av. Det har gått veckor, snart månader, sedan vi var nära varandra. Nära, nära. Intimt nära. Och jag klarar inte det. Jag behöver den fysiska bekräftelsen av händer på min kropp för att vara lätt inombords. Jag är inte lätt inombords längre. Jag har inte varit det på ett tag.

Så när han på söndagskvällen lägger sig bredvid mig i sängen, ger mig en lätt puss och dåsar bort i samma ögonblick klarar jag det inte längre. Fixar inte att vara den som alltid står bredvid, att vara den som prioriteras ned. Så jag tar mitt täcke och min kudde och lägger mig på soffan. Det går inte särskilt lång tid innan hans röst bryter genom luften, ber mig komma tillbaka till vår säng. Vi ligger bredvid varandra i tystnad, hans ben nuddar mig hela tiden, en hand ligger försiktigt precis intill min hud.

Jag tror att det går flera timmar innan jag somnar.

maj 27, 2017

Allt och ingenting.

Det är lördag och vi är inne på vår tredje lediga dag. Vi gör inte särskilt mycket, samtidigt som vi gör något hela tiden. Jag tycker om det. Tycker om att röra mig på Stockholms gator, att promenera till Djurgården och ta båten till Slussen, köpa glass och gå genom gamla stan. Eller att bara vara hemma, pyssla med småsaker utan att de egentligen känns. Vattna alla blommor och tvätta tre maskiner om dagen, bädda rent i sängarna och fylla alla rum med snittblommor. Ha alla fönster på vid gavel och känna hur luften som drar genom rummen är varm.

Och idag är det lördag och det sägs att det ska bli tjugosju grader. Vi ska packa en filt och frukt och vatten och gå förbi Akademibokhandeln på väg ner till Rålis. Läsa bort ett gäng timmar under solen. När kvällen kommer ska vi duscha och klä oss fina och möta en bordsreservation, fira att Kim fyller trettionio på måndag.

maj 24, 2017

Vem vill vara min vän?

Det pendlas så mycket i mitt känsloliv. Igår var livet enkelt, idag är det bökigt. Är det bara hos mig som det är så eller fungerar det så här inom er också? Jag blir lite rädd för att jag är onormal, att jag har någon störning. Fast egentligen tror jag att jag bara behöver fler vänner i den här staden. Jag saknar det, saknar att ha vettiga kvinnor runt mig.

Det är så mycket män överallt. Det är män hemma och det är män på jobbet. Jag vill ha, behöver ha, fler kvinnor i mitt liv. Träffas på en kaffe eller ett glas vin efter jobbet och ventilera bort en timme. Jag tror att mina känslor skulle tendera att åka mindre bergochdalbana om jag fick säga saker högt och om en smart kvinna vände och vred och returnerade orden. Och att få vara samma kvinna tillbaka förstås, det finns ju ett enormt värde i det.