Hej hej, här vare dött.

Sitter i sängen. På hallbyrån ligger min jobbmobil och plingar och plingar och plingar. Klockan är tjugo över nio på söndagskvällen och jag orkar inte. Orkar inte läsa mailen, orkar inte kliva upp för att tvätta bort sminket och borsta tänderna, orkar inte höra en endaste gång till hur ont min snubbe har i bröstet. 

Ja, jag vet. Det sista måste jag orka. Ni vet, i nöd och lust och allt det där. Just nu verkar vi satsa ganska seriöst på det där med i nöd. Satan i den lilla gatan vad jag är less på det. Jag minns liksom inte när vi var lätta och lyckliga senast? Och jag vet, vad fan gnäller jag för? Det är inte jag som har (förmodad) kärlkramp och svårt att andas så jag ska bara hålla käften. Jag vet det.