Så det brister till slut. Jag sitter inne hos min chefs chef och vi pratar om mitt projekt och hon frågar hur jag mår. Och tårarna som torkade under natten väller fram igen. Jag blinkar men kan inte hejda dem, de rinner över. De tar det på största allvar, det skakas fram resurser och kalendrar rensas och det kallas till möten och prioritet ett är att avlasta mig.
Det gör mig så jävla glad. För en kort stund kändes det som att jag föll. Djupt och hårt. Men de fångade, tog emot. Och framför allt håller de i mig nu, ser till att avlastningen verkligen finns där. De tvingar mig att vara ledig, att komma ihåg att andas. Stödet har varit enormt och det gör att det känns värt att fortsätta framåt. Vidare. I mål.
Fantastiskt att det rasslas fram resurser!!! För jävligt att de inte insett detta tidigare, att det ska gå så långt att du ska behöva bryta ihop på chefens chefs kontor innan rasslet startar. Men ja, bra att det blir bättre nu! Ta hand om dig!
SvaraRaderaMiljoner kramar.
SvaraRaderaTänk att det ska behövas göra så ont innan det vänder. Men jag är ju av den tron att allt har en mening. Så nu blir det bra.
Massa kramar!