Det blev vidrigare.

Och så ringer min mamma och frågar om jag hört vem det var, han som avslutade sitt liv på spåret, och jag svarar ett nej som blir hängande i luften innan hon säger hans namn. Och jag, jag slängs tillbaka fem, sex, sju år i tiden. 

Till den där tiden då jag var på en annan arbetsplats. Han jobbade också där, var också ensamstående med en liten pojke och var en ganska trasig själ. Han brukade fråga om vi skulle hitta på saker med våra pojkar och varje gång svarade jag lika undflyende. Kände nog att han inte mådde så bra, att han skulle göra mitt liv svårt.

För några veckor sedan möttes vi igen. Pratade lite om livet som pågått sen de där åren på samma företag. Han hade hunnit träffa sin stora kärlek och förlorat henne igen. Jobbet likaså. Den lilla sonen hade blivit stor. Och igår tog allt slut för honom, bara några hundra meter från mig.