augusti 30, 2015

Vecka trettiofem.

Tiden. Jag hinner inte med den. Om ett par timmar har vecka trettiofem passerat. Jag har haft möten, snurrat runt i bil i Stockholm, stirrat otaliga timmar in i datorskärmar. Tvättat skrapsår på sommarknän, listat ut att min son och min blivande man bygger en cykel åt mig i födelsedagspresent, köpt en ny matta. Druckit vin, ätit lagom mycket vego och inget godis alls. 

Och någon i min omgivning har färgat min vecka. Gett mig något som jag inte kan lista ut om det är goda råd eller svidande kritik. Fast jag har grubblat i tre dagar och tre nätter kan jag inte bestämma mig för om hen vill mitt bästa eller mitt värsta. Allra mest stör det mig att jag bryr mig så mycket. 

Om ett par timmar är det vecka trettiosex. Det är Stockholm och det är Malmö, det är timmar timmar timmar. Timmar som aldrig kommer tillbaka. Varför känns det plötsligt så jobbigt?  

5 kommentarer:

  1. Det går inte att fråga personen? Sån är jobbig grej men det kan bespara en många timmars grubblande (:

    SvaraRadera
  2. jag håller med om att timmar som aldrig kommer tillbaka känns jobbigt, stressande liksom! (man jobbar för mycket)
    hur länge ska du vara i malmö och vad ska du göra? jobb eller?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kommer till Malmö onsdag kväll, kundmöte på torsdagsförmiddagen och sedan hem tidigt eftermiddag.

      Radera