Det blir ny vecka och vi är fortfarande sköra. Fina och kärleksfulla, men spröda. På natten håller han om mig hårt och jag vaknar med kinden mot hans bröst. Jag blir varm och rusig av att vara honom nära. Jag smyger upp och tänder ljus och äter frukost med min son. Innan jag går står vi i hallen och håller om varandra. Han smakar kaffe.
Jag lagar mat och han sitter vid det stora matsalsbordet och hjälper min son med läxorna. Mitt hjärta blöder. Jag undrar hur nära jag varit att försaka alltihop. Jag vet fortfarande inte riktigt vad han tänker, framåt. Jag vågar inte ställa frågan, för det känns som att jag utmanar ödet då. Så jag väntar i tystnad. Det är okej, för nu.
Jag har läst ikapp alldeles nyss och du skriver så fint om allting. Vad skönt att höra att det kanske förmodligen kommer att bli bra.
SvaraRaderaÅh vännen... jag har alldeles glömt adressen hit men tack och lov påmindes jag i samband med att du kommenterade hos mig - så TACK! Har visst en hel del att läsa ikapp, perfekt kvällsläsning. Gillar alltid att läsa det du skriver, oavsett vilket ämnet är. Jag förstår att ni har det lite jobbigt just nu av anledningar man inte kan läsa rätt upp och ner men kanske lite mellan raderna. Det gör mig ont att läsa, men jag är inget annat än övertygad om att allt kommer att bli bra. Du är en fin människa och det är jag övertygad om att K också är. Och er kärlek är stark. Bara att läsa dina senaste inlägg, så vet jag. Det kommer bli bra. Ni är bra. Du vet var jag finns om du vill ventilera. Kärlek! Kramar i överflöd (kunde av ngn irriterande anledning kommentera med min WP-profil då det står att mina uppgifter inte stämmer, hence en gammal mailadress till mig som avsändare... ÅH å irriterande!)
SvaraRadera