Om att erkänna sig lite besegrad.

Veckorna rullar på. De går lite för fort. Igår kväll hände det något knepigt i min kropp, jag stod och hängde upp en tvätt när jag plötsligt kände att armarna gjorde ont. Trötta, onda. Tröttonda. Tvingade de värkande armarna att göra klart jobbet och fortsatte sedan in på badrummet och hjälpte Adrian borsta tänderna, men efter ett par drag med tandborsten orkade jag inte hålla upp armarna längre.

Så otäck känsla. Jag hade känsel i armarna, jag kände dem, men jag kunde inte styra dem. Jag kunde röra fingrarna men inte lyfta armarna. Kim såg direkt att något var fel, drog av mig kläderna och bäddade ner mig i sängen och sa åt mig på skarpen att sova. Jag somnade, underligt nog, med en gång och vaknade ett par timmar senare, med full rörlighet i kroppen.

Nu så här dagen efter och fullt fungerande igen kan jag fundera över varför vi inte åkte in akut, men ingen av oss tänkte ens tanken. Jag har haft så många stressymtom på sistone, muskelryckningar, magkatarr och minnesbortfall, att det kändes så naturligt att det var kroppen som stängde ner. 

Så smart av den, men samtidigt läskigt. Jag kunde verkligen inte röra mina armar, det gick inte. Jag inser att jag måste göra en förändring. Jag har ju hela tiden skjutit den på årsskiftet, förändringen, men det här funkar bevisligen inte längre. Så idag har jag sakta börjat rensa i kalendern. Det är svårt. Jag vill inte behöva erkänna för någon att jag inte längre räcker till. Det gör lite ont, faktiskt.