Om allt man gör för varandra.

Imorgon ska vi gå i parterapi. Det är en mening som ger mig andnöd. Egentligen vet jag inte varför, jag har inga direkta problem med att prata om mina känslor. Inte om hans känslor heller, för den delen. Men just det här med parterapi ger mig lite, lite ångest. Ska någon utomstående granska vårt förhållande nu? Kommer hen ge oss underkänt?

Nä. Det är en bra sak, att vi testar parterapi. Vi behöver det. Samtidigt har vi tagit oss till ett läge i vårt förhållande där det är bra. Faktiskt riktigt bra. Vi skrattar och hånglar och pratar. Pratar på riktigt, lyssnar på riktigt. Respekterar varandra. Och den deprimerade mannen som jag vant mig vid att leva med trängs bort mer och mer av den man som jag för alla de där åren sedan blev kär i. Han börjar bli sig själv igen, vi börjar bli oss själva igen.

Men jag tror ändå att vi verkligen borde ge parterapin en ärlig chans, även om vi är på ett bättre ställe. Så att vi inte faller tillbaka, faller ner igen. Det känns skitläskigt, att vi faktiskt gör det här. Skitläskigt, men bra. Rätt, liksom.