På fredagskvällen börjar vi prata, kanske för första gången på riktigt sedan vi fick veta att vi är gravida. Adrian har åkt till sin pappa och det finns inga små öron någonstans att passa sig för. Förut har vi mest viskat om det, fortfarande väldigt mycket i chock. Men då, på fredagen, förstår jag att det för honom inte är självklart att vi borde gå vidare med graviditeten.
Han har fått för sig att han, precis som sin pappa, kommer dö ung. Går han bort vid samma ålder kommer det här barnet knappt ens vara utfluget när det sker. Han säger att om tio år kommer Adrian ha flyttat hemifrån och att han har byggt drömmar och planer för tiden som kommer då, när det bara är han och jag. Samtidigt säger han att han känner en förväntan inför barnet som ligger i magen. Han vet helt enkelt inte vad han vill.
Och jag slungas tillbaka in i förvirringen. Jag förstår honom. Han sätter ord på det som jag själv tänkt och känt. Dessutom är han inte frisk än, det är så lätt att glömma bort det. Men jag vet inte om jag kommer behöva gå genom en graviditet utan stöd från honom, han är ju så fokuserad på att komma tillbaka själv. Och vad gör ett barn med situationen då? Hjälper eller stjälper? Herregud, jag vet inte.
Samtidigt mår jag allt sämre. Illamåendet rasar halva dagarna och den enda gången som jag mår okej är när jag är blickstilla. Jag fasar inför att jobba nästa vecka. Jag vet faktiskt inte om jag kommer klara av det. Nästa vecka och hur många veckor till?
Ja. Där har ni det, ocensurerat. Jag vet inte om det kommer bli ett barn av det här. Och jag hatar mig själv så fruktansvärt mycket för det.
Du behöver inte hata dig själv för det. Man gör så jävla gott man kan i livet. Hoppas ni kommer fram till hur ni vill göra, tillsammans. Så att du inte behöver vara själv oavsett vad det blir.
SvaraRaderaTyvärr finns det ju inte några facit, även om man skulle önska aldrig så mycket. Oavsett vilket beslut ni landar i handlar det ju om att man gör det man tror är bäst i den specifika situationen. Jag hoppas att ni kommer till det beslutet snart.
SvaraRaderaFan vad jobbigt. Hoppas ni kommer fram till det bästa för er. Kraaaam
SvaraRaderaVi bor tackolov i ett land där man får ta detta svåra beslut, om man kommer fram till att det är det man vill. Jag har själv gjort det (tillfällig förbindelse med man som visade psykopatdrag = inte så svårt beslut egentligen, men ändå väldigt jobbigt). Jag tänker fortfarande ibland på hur livet varit om jag hade valt annorlunda men för mig just då var det rätt beslut även om det gör ont i hjärtat ibland. Har dock inga skuldkänslor, hen var bara någon cm stort. Oavsett vilket beslut ni tar så är det rätt beslut för er.
SvaraRaderaåh vad jobbigt. men ni kommer att göra det som känns rätt för er, tänk efter och diskutera igenom ordentligt. precis som de andra skriver, tack och lov bor vi i ett land där man får bestämma själv. kram!!!
SvaraRaderaDet är jobbigt att må illa. Det är jobbigt att göra abort. Det är jobbigt att vela. Jag hoppas att ni hittar er väg och att den för er mot en gemensam väg, att ni innerst inne och utanpå vill lika när beslutet ligger.
SvaraRadera