september 22, 2016

Kämpar med känslorna.

Vi satt uppe och pratade länge igår. När vi satt där slog det mig att det var länge sen vi verkligen pratade, så som vi pratade igår. Jag tror att vi har rätt bra koll på varandra och hur vi mår, det blir ju så tydligt när man lever tillsammans och spenderar så många timmar i varandras närhet. Men igår pratade vi, på riktigt och inte bara i förbifarten. Om hur saker känns, om sånt som skaver inombords.

Han kämpar fortfarande på med sviterna efter sina pappas bortgång, de där små huggen i hjärtat som säger att han är så skör efter att ha stressat i alldeles för många år. Om att han trycker bort tankarna på barnet som aldrig blev eftersom det gör för ont. Att det är därför han nästan aldrig pratar om det. Det smärtar helt enkelt.

Det lämnar mig ganska ensam i min sorg. Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför, men ibland snörar bröstet ihop sig i ett enda dåligt samvete. Jag har inte berättat det för honom, för jag är rädd att han ska bekräfta det. Inte för att jag tror det, det är mer en rädsla. Det känns som att det är mitt fel att han aldrig kommer få ett biologiskt barn. Jag tvivlade så mycket precis efter det där plusset på stickan, så det känns som att jag inte förtjänade barnet.

Jag vet att det inte är logiskt, men jag antar att känslor inte alltid är logiska heller.

2 kommentarer:

  1. Åh... det är väl klart att han fortfarande känner sorg över sin pappas bortgång, det har ju bara gått några månader, och att det samtidigt blev som det blev med barnet, det gör ju ingenting lättare. Kan det även vara så att man inte orkar bearbeta hur mycket som helst på en och samma gång också, att även det kan vara en anledning till att man trycker bort tankarna på barnet? Hur som helst så är det aldrig så att du inte förtjänade just det barnet, du förtjänar visst ett barn, men det är ju inte säkert, eller ganska säkert för att naturen fungerar just så, att det barnet hade klarat sig. Låt det ta lite tid, ge inte upp hoppet och försök om ett tag igen. Ni båda förtjänar ett barn, i sinom tid.

    Och nä, känslor är sällan logiska, men bra att ha ändå!
    kram

    SvaraRadera
  2. samma här. i mitt fall inte att jag inte var säker, utan kanske att jag druckit för mycket kaffe/ätit mögelost innan jag visste/fyll på med vad som helst...

    SvaraRadera