Tre dagar.

Lördag. Nordiska museet, ljusutställning, cava. Hem, starta igång en gryta, fötterna i högläge och DN i näven. Sedan fullt hus, alla tar sig en tallrik och hittar någonstans att sitta, vinflaska efter vinflaska öppnas. Vi pratar till in på natten, gör planer för nästa vernissage, för glöggfest, för nästa möjlighet att dricka cava.

Söndag. Är darrig inombords, drömmer om film och pizza i soffan men spenderar istället två timmar i en bil. Stannar halvvägs och hämtar luft med ursäkten att köpa blommor till mamma. Äter allt jag kan hitta i deras kylskåp, sedan smörgåstårta och gräddtårta. Dricker kaffe och mår mest illa. Det är så skönt när vi kliver in genom vår egen ytterdörr på kvällen. Känns så mycket som hemma.

Och nu, måndag. Sitter i min fåtölj på jobbet, har en förmiddag i ryggen. Thaimat till lunch, en glacerad synd från dunkin' donuts och en kaffe till efterrätt. Ett par timmar till i fåtöljen, sedan hem. Pasta carbonara och den där spökrundan.

Om mässor och sex och fullspäckade dagar.

Fredag morgon. Jag har tre dagars mässa i axlarna, är spänd och stel. Men tillfreds. Vaknade inatt av händer på min kropp, en man som låg nära. Hörde hur han fortfarande sov, rörde mig mot honom, mot hans händer och märkte hur han vaknade. Det där blixtsnabba behovet som uppstår, när man måste ha varandra i samma sekund. Snabbt, hett, ögonblicklig njutning. Sedan somna om igen, fortfarande lika nära.

Och nu sitter jag i min säng. Mörkret utanför fönstret har sakta börjat släppa in dagsljuset, men det kan lika gärna vara en sån dag där det aldrig blir ljusare än klockan åtta-gråheten. Jag har datorn i knät, telefonen bredvid. Tänker pipa ner på Espresso House om en stund, äta frukost och läsa in mig på en kund som jag träffar i eftermiddag.

Det är den enda planen för dagen. Har oceaner av tid för att göra sånt som måste göras idag, som att leverera en sammanställning och x antal rapporter och förbereda inför nästa vecka och tvätta två maskiner och pyssla rent i hemmet och påbörja morgondagens middag. Och just det, hitta tre presenter till barn i åldrarna 3, 8, 11. Just den delen fasar jag lite för, men i övrigt är det en dag med potential. Och sen är det helg och helvete vad jag längtar dit.

En läskig, liten promenad.

Med halloween runt knuten och ett barn som efterfrågar läskigheter är jag i full färd att knåpa samman en lagom otäck spökrunda för oss att knata på tisdagskvällen. Ja, halloween är den trettioförsta oktober men då spelar gossebarnet innebandy och helgen är proppad med släktmiddag gånger två. Så i vårt hushåll kommer vi spöka till det med diverse spökhistorier och andra otäckheter den första november. Men visst är det väl någon slags allahelgonresfärd även den dagen? Det kan ju passa ganska fint, tänker jag.

Min plan är att vi åker tunnelbana till Gamla stan där vi börjar spökrundan. På tuben berättar jag om spöktåget och stationen som aldrig öppnade, och sedan går vi raka vägen till...

Riddarholmen
Denna ensliga lilla ö, med Riddarholmskyrkan tronande på Birger Jarls torg. Det finns inte längre någon i livet som vet hur gammal kyrkan är, men de lärda tror att kyrkan stod färdig omkring år 1285. När kontoren stänger för dagen är stadsdelen tom. Och förhoppningsvis kuslig.

I kyrkan finns kropparna från fler än tvåhundra döda människor, begravda i kryptor och gravkammare under golvet. Många av de som ligger begravda här fick ett våldsamt slut, ofta torterade och avrättade genom att huvudet åtskiljdes från kroppen. Sägnen säger att riksdrotsen Bo Johnsson Grip, en av Sveriges genom tidernas rikaste och mäktigaste män, högg ihjäl en riddare framför altaret år 1382. Här ska även protestantiska präster och kyrkbesökare ha misshandlats svårt av kungens katolska pöbel. Sedan dess har det vittnats om fotsteg som försvinner bort, knackningar inifrån gravkammare och en atmosfär en nästan kan skära genom.

Och sedan, sedan vandrar vi vidare in i...

Gamla stan

Där vi rör oss längs Nygatan, vid det västra kvarteret, där legenden säger att man i dimman av tidiga höstmornar kan skåda det tåg av själar som dog under den fruktansvärda pestepidemin som lamslog Sverige i början av 1700-talet. Vi ansluter i de saligas lämmeltåg och rör oss via Kåkbrinken upp till Stortorget. Sedan 1520 sägs det mellan den sjunde och nionde november regna blod och olyckliga vålnader vandrar runt, fast i en mellanvärld som de hamnade i under Stockholms blodbad.

Innan vi lämnar Gamla stan förflyttar vi oss till von der Lindeska huset på Västerlånggatan 68. För här händer det saker. Huset stod färdigt 1633 och avbildningar vittnar om att det ser nästan exakt likadant ut som dagen det stod färdigt. Men sägnen säger att man aldrig är ensam här inne, även om det till synes ser ut så. Det finns någon i huset som med raska fotsteg rör sig genom mörkret. Det enda som får fotstegen att tystna är ljus, men även med lamporna tända finns närvaron av någonting. Ett någonting som visar sig med diffusa konturer i speglar, plötsliga temperaturfall och något hotfullt i luften. 

Jag kommer hursomhelst nöja mig med att titta på huset utifrån.

Vi lämnar Gamla stan och traskar in i...

Östermalm

Vi måste gå en liten bit för att nå nästa spökhus, men det kommer det vara värt. Vi ska till Karlavägen 60. I det stora och spöklika huset berättar myten om en liten flicka som fick nya vänner, vänner som inte längre lever i denna värld. Föräldrarna vittnade om hur de ofta vaknade på nätterna av att de hörde barnröster som pratade med flickan och skrattet från döda barn som ekade mot väggarna och blandade sig med skrattet från deras dotter. Barn som de aldrig såg, bara hörde och kände förnimmelser av. När flickan blev vuxen berättade hon även om en äldre kvinna som med sträng blick och skarp ton sa till de lekande barnen, levande som döda, att vara tysta och sova. 

Vi promenerar vidare till Stureplan 13, där restaurangen Brända Tomten brukade finnas. Brända Tomten öppnade 1922 och blev snabbt ökänt för sina kusligheter. Ryktet säger att en gammal fastighetsägare dröjer sig kvar och ser till att inga förändringar sker på hans ägor. Det har vittnats om hur restaurangens personal möblerade om på kvällarna bara för att mötas av ett återställt möblemang dagen därpå, och en servitris berättade om hur hennes förkläde utan någon rimlig förklaring fattade eld och började brinna. Både gäster och personal har vittnat om en hotfull stämning och om hur många vägrade vistas i Brända Tomtens källare, där atmosfären i en handvändning kunde bli skrämmande och hur ett panikartat behov av att ta sig därifrån fyllde deras kroppar.

Lagom uppvärmda och uppskrämda förflyttar vi oss en aning västerut, mot Sankt Johannes kyrka. Här sägs både kyrka och kyrkogård vara hemsökta. Under flera århundraden har det viskats om stora och märkliga skuggor som rör sig mellan gravstenarna. Redan 1699 dyker den första sägnen upp, när en flicka passerar kyrkogården och blir betraktare av hur en vit skepnad reser sig upp ur marken och hastigt rör sig mot henne. Hon blir rädd och springer därifrån, men i all hast får hon med sig en liten bit av vålnadens svepning. Natt efter natt blir flickan hemsökt av vålnaden i sin sömn, tills hon går tillbaka med svepningen och begraver den på kyrkogården. Där och då upphör vålnadens nattliga besök.

Sent en natt, många hundra år senare, passerar en man kyrkan och kastar en blick upp mot kyrktornet för att läsa av tiden, men kyrktornet badar i mörker. Han fastnar med blicken på de höga fönster som pryder kyrktornet. Något fladdrar till där inne. Ett sken tar form, varken från en eldlåga eller lampa. Ljuset tilltar och tar en overklig form och börjar röra sig bakom fönstret, cirkulerar nerför kyrktornet och rör sig mot marken. Mannen står som fastfrusen och tittar på hur ljuskällan närmar sig. Han får känslan att vad det än är som finns i kyrktornet, så är det på väg mot honom. Han blir rädd och rör sig snabbt bort från kyrkan och kyrkogården. Dagen därpå, i skydd av dagsljuset, tar han sig tillbaka till kyrkan och frågar kyrkvärden om vem som leker i kyrktornet på nätterna. Men kyrkvärden intygar på heder och samvete att kyrkan är låst och tom nattetid.

Runt omkring här någonstans, innan vi rör oss mot tryggheten i Vasastan, passar det nog ganska bra med en kopp varm choklad på något mysigt och ombonat ställe. Någonstans där det inte spökar. Sedan, med lite fladdrig värme i kroppen, går vi hemåt. Men först ett sista stopp, i...

Vasastan

Schefflerska palatset byggdes i början av 1700-talet, men har sedan 1830 även lystrat till ett annat namn. Nämligen Spökslottet. Legenden säger att i Spökslottet huserar flera spöken. Där bor fortfarande familjen Dickens, trots att det är trehundra år sedan de gick ur tiden. Fadern i familjen beskrivs som en tyrann med jäsande blod, modern som synnerligen grov i lynnet och barnen som gathundstyranner som lockade in oskyldiga att öva halshuggning på.

Även byggmästaren, som gav namn åt husets ursprungliga namn, H.P Scheffler, sägs gå igen i Spökslottet. Han ska enligt legenden visa sig i sin svepning och sprida sin liklukt, slå sönder speglar och bulta i tak och väggar och blåsa ut ljus för de levande. Han har sällskap av handelsmannen Jacob von Balthazar Knigge, som sägs ha sålt sin själ till djävulen. En natt blev han bortförd av en svart vagn, med en kusk både behornad och med svans. Legenden säger att det var djävulen som hämtade Balthazar Knigge.

Det sägs att det under huset finns stora underjordiska valv som innehåller både skatter och inmurade människor. På ägorna finns även ett lusthus som ryktet säger innehåller djävulsbilder och som även det ska vara hemsökt. Lusthuset är idag igenbommat och alla fönster är igenspikade. 1907 hittades en grav i parken på ägorna, vem den begravna är vet man fortfarande inte. Vid ett tillfälle lät man en pastor försöka läsa andarna ur huset, men han blev kastad ur fönstret och vägrade slutföra sitt uppdrag.

Så. Lagom läskigt? Känn er fria att knycka spökrundan rätt av, om ni vill. Misstänker att detta kan sitta ganska fint en mörk novemberkväll efter något glas vin också. Och! Hojta för all del till om ni känner till något spökställe som vi absolut inte får missa. Mycket av spökerierna i Gamla stan är sånt som jag fått återberättat för mig och annat har Google informerat mig om. Hittade denna hemsida med fantastiska spökhistorier i och kring Stockholm som kittlar precis lagom mycket. 

En tisdagsmorgon.

Jag tycker så mycket om våra tidiga morgnar. Att se min son sitta vid köksbordet, ett ensamt ljus i den runda klongljusstaken, mörker utanför det höga köksfönstret. Grannarna snett ovanför oss, på andra sidan innergården, som tänder lampan, händer i luften när tröjor dras på. Kvinnan mittemot oss dammar i deras fönster, lyfter lampor och krukor och torkar. Hennes man provar skjortor. Jag får för mig att föräldrar ska komma på middag. I huset lite längre bort, bortom vår innergård, sitter någon vid köksbordet i skenet från fladdrande ljus.

Jag undrar hur det ser ut i vårt fönster. Det svaga skenet från den svarta kartellampan i taket, alla gröna växter på fönsterbrädan. Ett barn vid köksbordet med en skål flingor framför sig. En kvinna i morgonrock som dricker kaffe och stryker en blus, en man som kommer in i köket och ler trött och lojt sträcker på sig, drar på en t-shirt till pyjamasbyxorna. Kramar henne bakifrån, placerar en puss i nacken, tar en klunk ur hennes kaffemugg.

Det är som att vi delar små hemligheter, vi som delar innergård. Delar små stunder av varandras liv, genom en ruta. Vänjer sig vid varandras små rörelser på andra sidan, fast att vi egentligen aldrig tittar. Det är fint.

En helg och en vecka.

Måndag morgon igen. Vi har en fullspäckad vecka framför oss. Det kommer nog bli en rolig vecka, bara vi kommer ihåg att andas. Jag ska stå på mässa tisdag, onsdag, torsdag och Kim ska till Katrineholm på fredag och på lördag ska vi på vernissage och laga middag till tolv personer och på söndag ska vi fira min mor samt tre av mina brorsbarn. Ni hör ju, jag glömde till och med andas i textform.

Men vi har en rolig vecka framför oss och en bra helg i ryggen. Vi såg den kanske konstigaste filmen genom tiderna i fredags, Swiss army man. Se den, eller se den inte. Jag vet inte riktigt om jag är säker på att det är bortkastade timmar, trots knepigheten. Och så har vi druckit vin och öl och ätit god mat och samlat ett par mil i benen. Pysslat i ordning Adrians rum och tittat på lampor till köket och läst böcker och legat på varandra i soffan.

Mitt i ett rus.

Fredag morgon. När jag sitter i bilen på väg till jobbet plingar det till i mobilen. Det är min chef. Kan du vara i gamla stan klockan tio? Jag behöver din hjärna. Jag svarar att jag kan det, vänder runt och parkerar bilen hemma igen, promenerar in till Stortorget där han väntar. Sedan följer de två kanske roligaste timmarna som jag spenderat på ett möte. Vi träffar ett företag som arbetar med att skapa miljöer i Virtual Reality. Vi får testa olika miljöer och brainstormar om hur det kan passa i vår bransch och verksamhet.

När vi kliver ut på gatan igen kryllar det av människor. Luften doftar av korv. Vi kryssar fram längs gamla stans kullerstensgator och jag älskar det. Jag får så mycket energi av alla de där människorna, av att inte ha ett arbete där jag sitter instängd på ett kontor, av att få träffa så mycket nya människor, av att få byta erfarenheter, av att lära mig nya saker.

Sedan promenerar jag hem igen och jag fastnar i ett sådant lyckorus. Ett sånt där som bubblar upp genom magen och försvinner ut i kroppens alla vrår, fyller en fullständigt. Tänk att det här är mitt! Tänk att jag bor här, tänk att jag gör det jag gör om dagarna, tänk att jag har alla de här fantastiska människorna runt omkring mig. En glömmer ju bort det så ofta, att värdesätta det en har. Jag har haft tur.

Jag är nog bara rädd för att vara en bov.

Han var glad när han kom hem igår. Hade gått en promenad efter sin timme hos terapeuten och svängt förbi bolaget och fiskat upp ny öl till vår finölshylla. Vad de än pratar om så verkar det ju fungera, det får honom att må bättre. Och oavsett vad de säger om mig och vår relation så verkar han alltid uppskatta mig mer efter deras sessioner.

Egentligen vet jag orsaken till mitt obehag, även om det inte är vackert och inte helt enkelt att erkänna. Det är för att jag inte har någon kontroll över deras samtal. Jag vet att vi har olika uppfattningar om det som vi har gått genom, jag vet att om han bara berättar hur han har tolkat saker så framstår jag inte som någon sympatisk människa. Jag vill vara där och jag vill belysa hur jag har känt, hur jag har upplevt honom, hur han har behandlat mig. Men det är ju inte vad deras samtal ska handla om. Det ska handla om honom, hans upplevelser, hans uppfattning, hans känslor. Om honom.

Även om jag framstår som en bov. Men det är ju en bov som han verkar älska. Ändå. Och vi kanske inte är där vi var för två eller fyra eller sex år sedan, om man skulle gradera vår lycka, men tamejfan om vi inte är på väg tillbaka dit. Jag tror att vi är på väg tillbaka dit.

Jag kanske gör en för stor sak av det.

Vi pratar inte mer om min spiral och eventuella preventivmedel i framtiden. Jag vet inte vad jag ska säga som jag inte redan har sagt och jag vet var han står i frågan. Just nu finns det inte så mycket mer att säga. När vi gått och lagt oss säger han att det är onsdag imorgon och att han har tid hos sin psykolog. 

Jag frågar vad de pratar om. 

- Om allt möjligt, säger han. Vi snuddar vid alla delar. 

- Pratar ni om oss? Om mig? frågar jag. 

- Ja, säger han. 

- Vad säger ni då?

- Saker. 

- Saker?

- Ja, men grejer. Vi pratar bara. Men du, vi sover nu. 

Jag blir tyst. Känner mig avsnoppad. Det är deras samtal och jag inser att jag inte har något med det att göra. Men fortfarande, min kille diskuterar mig med sin psykolog. Jag känner mig alldeles genomskinlig. Utelämnad. Dömd. Faktiskt lite oälskad, även om jag inte vet hur det går ihop. Kanske för att jag inte vet hur vi mår. Liksom vi, i vårt förhållande. Jag känner mig inte helt säker i det. Men jag väljer att skriva om det här och han väljer att dissekera det hos sin psykolog. Jag tror inte att det är en bra sak. 

Om att inte vara redo.

På måndagskvällen säger jag att min hormonspiral besvärar mig. Jag blöder fortfarande nästan varje dag. Jag satte in spiralen i somras, efter någon slags panikångest över att inte ha kontroll över min kropp. Över att inte själv bestämma över den. Jag fick rådet av en terapeut, att ta bort frågan om att bli gravid igen från bordet tills jag läkt färdigt. Därefter kan vi börja prata om att försöka igen, om det är vad vi vill.
- Ta ut den, säger Kim.
- Men, säger jag. Tänk om...
- Ja, tänk om. Kan vi inte bara låta det hända, om det händer?
Jag blir tyst. Den där paniken som tryckte i mitt bröst i somras, den finns fortfarande kvar. Hjärtat bultar fortfarande lika hårt och svetten tränger fortfarande fram vid tanken på att vänta på mens efter mens. Kommer det ta fyra år den här gången också? Kommer det sluta med ett dött foster den här gången också?
- Men minns du inte din panik när jag blev gravid i våras?
- Jag var sjuk. Jättesjuk. Och i sorg efter pappa, säger han.
- Mm, säger jag.
Jag vet det. Men jag är nog ännu inte helt läkt. Ännu inte redo.

Håll ut, det kanske blir bättre.

Jag har drabbats av något slags dåligt självförtroende i mitt skrivande. Jag har ju ingenting nytt att komma med, kan inte göra något annat än att skildra det som händer om dagarna. För det händer ju inget annat än det som händer. Inget stort, inget revolutionerande. Det är bara samma som alltid. Och jag tänker att det kanske inte är så roligt att läsa om. Så istället skriver jag ingenting alls. Vilket ju kanske inte heller är så roligt.

Jag vet egentligen inte vad jag vill säga med detta. Att det är lite svårt att skriva just nu, kanske. Det kanske blir bättre. Vem vet, jag kanske blir ett socialt monster som har så mycket mer att skriva om än bara jobb och familj och hem. Jag antar att jag fortsätter med mitt småljumma puttrande tills dess.

Det är bara så ledsamt.

Jag råkar av misstag slinta till och nudda en bild på instagram, en bild som är en video. Den visar en bebis, alldeles ny, kanske bara någon dag gammal. Den ligger och tittar sig runt, buffar med huvudet, letar kanske efter mat.

Jag tittar på videon om och om och om igen. Magen vrider ihop sig och luften stakar sig i lungorna. Går in på toaletten och spolar vatten, tittar på videon och släpper ut gråten. Kan inte sluta, kan inte heller låta bli att nudda vid skärmen med tummen varje gång videon slutar, kan inte låta bli att spela upp den igen och igen och igen. 

Det är inte det att jag inte unnar andra glädjen, det är bara det att vissa dagar gör det så förbannat jävla ont i mig. Och jag är så ensam i det, för jag har en man som är utbränd och som tampas med bortgången av hans far, och vad jag än säger är jag i ett läge där hans sorg väger tyngre än min. Så jag är tyst, för jag har ändå inte honom i det här. 

Det är fredag.

Det är fredag och solen skiner och höstlöven virvlar runt i perfekta små tornados utanför fönstret. Färgexplosioner i rött och grönt, gult och orange. Jag trillade in på kontoret halv nio, möttes av glada tillrop från kollegorna. Helt utan anledning, bara för att de var glada. En hade köpt fredagsgodis på macken, en annan föreslog finlunch, en tredje kom med kaffe.

Det är fredag och jag ska snart åka hem, följa min son till bussen mot hans far. Möta min man, dricka en öl och äta något som någon annan har tillagat till middag. Kanske köpa en fredagsbukett, lyssna på någon ny spellista på tuben hem.

Fredagar alltså. Fler såna åt folket.

En kanske visst kan köpa lycka.

Promenerade in till ett kundmöte på morgonen. Den här potentiella kunden finns på Strandvägen, i vad som kan vara det finaste huset som jag någonsin har satt min fot i. Dog lite inombords. En trappuppgång med grå och grön marmor, träsmiderier på dörrar och väggar och tak, gjutjärnssmiderier runt hissen. Förgyllningar. Och en vapensköld mitt i alltihop. Tror till och med att det fanns en staty? Är så svag för sånt.

Och sen inne hos kunden, med det avskalade vita och höga och ultramoderna möbler och abstrakt konst på väggarna. Så jävla snyggt. Genomtänkt liksom.Våra treochfemton i takhöjd hemma är häftiga, men det var ingenting mot det här. Fyra meter, fem kanske. Om det räcker. Plus att kunden var trevlig och ödmjuk och mötet gick väldigt bra.

Tänk att spendera så många timmar varje dag på ett sånt ställe, med den utsikten. Jag tror inte att det är möjligt att vara olycklig då.

En onsdag.

Vaknade tidigt och bestämde mig för att jobba hemifrån på förmiddagen. Jag får aldrig så mycket gjort som när jag kan vakna, smyga upp och koka kaffe och krypa tillbaka ner i sängen med min dator i knät. Svara på mail, återkoppla med nya sammanställningar, boka möten, bocka av saker. Flyttade mig från sängen till soffan och bytte ut kaffet till te vid niosnåret och jobbade vidare ett par timmar till. Älskar att jobba i tystnad.

Och nu sitter jag här, på jobbet. Promenerade in vid lunch och damp ner i min favoritfåtölj, som numera även är min arbetsplats på grund av någon nyutvecklad fobi mot mitt kontorsrum. Jag vill ju vara mitt i allt, där det händer, i en mjuk fåtölj med datorn i knät och telefonen bredvid. Äter gårdagens kvarglömda kanelbullar som om det inte finns någon morgondag. Dricker kaffe på samma sätt.

Ikväll kommer en kollega och hennes man över på en kopp kaffe och något sött. Det vore fint om de visade sig vara ett par att umgås med. Vi känner ju egentligen ingen här i Stockholm på en sådan basis att man liksom hänger, förutom Kims systrar då. Och dem i all ära, men det vore fint med en lite större umgängeskrets. Människor som man klickar med. Som man kan träffa över en middag eller en öl. Det där otvungna sällskapet. Jag saknar det.

Kroppen, kroppen.

Jag är så fascinerad av den kvinnliga kroppen, hur den fungerar med alla hormoner och grejer i omlopp. Jag har varit så nere i någon vecka, känt mig trött och håglös och som att ingenting någonsin är roligt. Känt att livet är dramatiskt tragiskt. Knappt värt det.

Och så stod jag i duschen igår kväll och kände hur det plötsligt började strila blod nerför benen, hur vattnet runt mina fötter färgades rött. Jag hann tänka både en och två katastroftankar, som en ju gör när en överraskas av en störtblödning, innan det gick över lika hastigt igen. Men det som är så ofantligt konstigt är att alla de där jobbiga känslorna som jag har haft under veckan försvann, som om någon tryckt på en knapp.

Jag tänker hormonförändring? Den här kroppen är så kaosig just nu, både känslomässigt och fysiskt. Jag hann aldrig sluta blöda innan jag panikinsatte en hormonspiral i somras, och min kropp har liksom inte kommit i synk sedan dess. Och jag är sämst på att lyssna på den. Eller jag hör den ju, jag orkar bara inte lyssna på den.