november 07, 2016

Om att inte vilja vara ensam ändå.

En grå lördag. Det blåser genom min kappa den korta stunden jag överger min soffa under dagen. Tar en liten promenad men det är kallt och jäkligt och jag går snart hem igen. Tillbaka till soffan, till kaffet, till filten, till boken. På kvällen kommer Kim hem, har längtat så mycket efter honom att jag får hålla tillbaka för att inte hoppa på och gränsla honom i hallen.

Vi hämtar folköl och pizza och delar filt i soffan. Sedan blir klockan ännu senare och vi inser att det snöar ute och min trettioåttaårige man är absolut tvungen att gå ut och känna på snön. Vi promenerar genom yrande snö, längs med gator som blir vita. Bitvis är de ganska fulla av nästan vuxna människor som ritar könsorgan i snön och leker som barn. Och par som vi, som strosar hem hand i hand. Hemma igen är vi nerkylda, kommer fram till att bara hud mot hud kan värma. Hud mot hud, nära, med yrande snö som döljer oss bortom våra fönster.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar