mars 28, 2017

Känslor.

Han är stressad. Jag märker det på honom. Han säger det högt ibland, men det handlar så mycket mer om det som han inte säger. Hur han tar sig för bröstet när han tror att jag inte ser. Jag kan nästan känna hans tryck där, fast i mitt eget bröst. Hans tempo är så högt om dagarna och hans fokus lämnar aldrig att leverera.

Jag tror inte att det är unikt, jag tror att det är så överallt. Men det blir ett problem, för han är fortfarande skör. Och han vill inte vara den som pratar om stressen och trycket och att måendet kanske inte alltid är så bra. Så då blir han tyst.

Och nu är vi tysta tillsammans. Jag tror att det är bra. Bra att kunna vara tysta tillsammans. Bara vara där, fortfarande nära, redo om det behövs. Ibland är det tillräckligt. Men det känns som att det har smugit sig in en viss distans mellan oss. Sen kan den finnas i mitt huvud snarare än i verkligheten. Högst troligt är det så, men jag blir ändå rädd. Jag är så underligt medveten om att jag inte vill behöva vara utan honom just nu.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar