mars 10, 2017

Om att nästan ursäkta sig.

Min pappa ringer när jag är på väg hem för att ta emot en champagneleverans. Han skrattar när jag berättar det. Herregud vilket liv du lever, säger han och jag funderar på hur orden låter när de lämnar min mun. Funderar på hur vårt liv ser ut för någon som inte befinner sig i det. Jag tror att det är lyxigare för den som står utanför.

För dammråttorna i hörnet är ju utanför bilden på instagram. Ingen annan än vi tittar på våra kontoutdrag i slutet av månaden och förfasas över hur mycket pengar vi har lagt på onödigt dyr mat. Ingen hör när jag suckar över att det alltid finns ett hörn till att städa, ännu en kökslucka med spår av matrester och tandkrämsfläckar på badrumsgolvet.

Samtidigt är det bara fånigt att förneka att vi lever ett gott liv. Vi har två bra inkomster och bara ett barn. Det gör att vi kan unna oss det lilla extra, att vi sällan behöver fundera innan vi köper något. Men vi kämpar ju för det också, jobbar långa dagar. Vi är värda det, förtjänar det liv vi har. Ändå är jag så väldigt rädd för att det ska sticka någon i ögonen.

2 kommentarer:

  1. Ursäkta er inte! Ni jobbar hårt för det. Låter f.ö. väldigt lyxigt med champagneleverans, på ett bra sätt. Njut! :)

    SvaraRadera