Om det ordlösa.

Jag skriver med Nikki. Prata med varandra, säger hon. Men jag vill inte prata, vet inte vad jag vill säga. Eller det är nog mer så att jag inte vill lägga mina känslor uppepå honom. Han har så fullt upp med att ta sig genom sina dagar. Jag tror inte att jag hjälper oss genom att prata, jag tror att det kanske snarare stjälper oss.

Så jag blir tyst. Inte tyst som i att jag inte pratar med honom, vi pratar om saker som hänt under dagen, om sånt som väntar i helgen, skämtar med Adrian. Samtalet runt middagsbordet ser nog ut precis som hos vilken familj som helst. Men jag blir tyst om tankarna under ytan. Fast det märker han ju så klart. Och det träffar honom, han möter mig i tystnaden. Visar med sin närhet och sin kropp att han vill ha mig, sträcker sig försiktigt efter mig.

Jag tror att det ibland är överskattat att prata med varandra. Ibland tror jag att tystnaden är lika viktig. Att man kan ligga bredvid varandra i sängen i tystnad. En hand på magen, på låret. Att bara andas tillsammans, veta att det är tillräckligt. Att vi är tillräckligt. Ibland behöver man inte prata, för man säger så mycket ändå.

Tur att jag är jävligt färggrann på insidan.

En sak som jag verkligen ogillar med sommaren är att en del människor tycker sig ha rätten att kommentera hur blek jag är. Först ut var i måndags, satt i min fåtölj med datorn i knät och en liten bit hud stack fram under de ankelkorta byxorna. En kollega kommer fram, håller fram sin bruna underarm intill mitt vita ben, sneglar upp på mig och skrattar och frågar varför jag inte spenderar lite tid i solen. Jag svarar att all tid i världen under en sol inte gör någon skillnad, fast det jag egentligen vill säga är att han kan dra åt helvete.

Sedan kommer tisdagen och jag sitter i en liten klunga med kollegor. En av oss har spenderat långhelgen på en segelbåt, hans hud är gyllene brun. De andra pratar om det, om hur solbränd han har hunnit bli. Sedan tittar en av dem på mig, frågar om jag har varit inomhus hela helgen. Jag är tyst en sekund för länge, sen bubblar min ilska över och jag svarar med att fråga varför han tycker att han har rätt att kommentera min kropp. Han blir tyst, snubblar över orden när han säger att det väl ändå inte var vad han gjorde.

Men jo, det var ju precis det han gjorde. Det kanske inte är en så stor sak att påpeka att någon är blek trots rådande sommar, men gissa hur kul det är när man är den som får samma kommentar ungefär tio gånger om dagen. Gissa hur kul det är när man aldrig någonsin blir solbränd. Fräknig, ja. Röd, ja. Vit igen när det röda lagt sig? Jadå. Jag vet liksom inte ens vad jag ska svara längre när folk påpekar min blekhet.

Jag funderar på att alternera mellan följande svarsalternativ;

- Men durå.

- Jävla idiot.

- Och du har rätt att kommentera min kropp för att?

- Upprepa det där när du behandlas för hudcancer.

- Jag tycker att det är finare att vara blek än solbränd.

- Ska vi prata lite om hur din kropp ser ut nu då eller?

- Dra åt helvete.

Men jag vet inte. Det lär väl skapa dålig stämning, eller nåt.

Trots allt.

Måndag eftermiddag. Jag har varit på vårt kontor söder om söder och står lutad mot väggen i den fulla tunnelbanevagnen. Båda fötterna stadigt i golvet, följer med i tågets rörelser när det kränger mot spåren. Jag tänker på oss. Tänker att jag skulle kunna vara lycklig själv. Att jag ensam skulle kunna ge min son en bra och stabil vardag. Men jag vill inte det.

Jag vill inte vara utan. Jag vill inte vara utan Kim. Jag vill inte ge upp om drömmarna som jag fortfarande när om oss. Jag vill inte glömma bort alla våra minnen och jag vill inte heller minnas dem utan honom vid min sida. Jag vill inte att det ska komma en ny säsong av Modern family och att han ska se den utan mig bredvid sig i soffan. Jag vill inte somna med hans kudde tom intill. Jag vill att han ska finnas där.

Jag är hellre kvar i det här, genom det svåra, än utan honom.

Och idag är huvudet tomt.

När de fyra lediga dagarna har kommit och gått har all den extra tiden tillsammans varit både bra och dålig. Torsdagen och fredagen var bara fina, sedan kom lördagen och med den en förändring. Något skiftar i min mans sinnesstämning, jag märker inte ens när det sker. Och då har jag ändå spenderat de senaste två åren med att lära mig att känna och se och förutspå varenda skiftning i hans mående och humör.

Man kan tycka att det inte är normalt. Att det inte borde vara så här för någon av oss. Det kan man tycka. Men då har man nog aldrig levt med någon som är eller har varit utmattningsdeprimerad. Det här är min verklighet. Det är två år sedan han rasade samman, sedan hans hjärta markerade att det inte klarade av det höga tempot längre. Under tiden som har förflutit sedan dess har han hunnit med att vara heltidssjukskriven, jobba sig tillbaka och återgå till att jobba för en och en halv person.

Nu visar han alla sina gamla symtom, men jag vet inte om det är fortfarande eller igen. Och jag blir arg och ledsen och besviken. Säger att han måste börja göra ett sämre jobb. Om han nu inte kan få avlastning så får han börja säga nej, bara leverera sina fyrtio timmar i veckan. Låta bli att göra de saker som kräver ytterligare tjugo timmar av honom.

För när han är så här stressad och pressad stänger hans kropp av. Det har gått veckor, snart månader, sedan vi var nära varandra. Nära, nära. Intimt nära. Och jag klarar inte det. Jag behöver den fysiska bekräftelsen av händer på min kropp för att vara lätt inombords. Jag är inte lätt inombords längre. Jag har inte varit det på ett tag.

Så när han på söndagskvällen lägger sig bredvid mig i sängen, ger mig en lätt puss och dåsar bort i samma ögonblick klarar jag det inte längre. Fixar inte att vara den som alltid står bredvid, att vara den som prioriteras ned. Så jag tar mitt täcke och min kudde och lägger mig på soffan. Det går inte särskilt lång tid innan hans röst bryter genom luften, ber mig komma tillbaka till vår säng. Vi ligger bredvid varandra i tystnad, hans ben nuddar mig hela tiden, en hand ligger försiktigt precis intill min hud.

Jag tror att det går flera timmar innan jag somnar.

Allt och ingenting.

Det är lördag och vi är inne på vår tredje lediga dag. Vi gör inte särskilt mycket, samtidigt som vi gör något hela tiden. Jag tycker om det. Tycker om att röra mig på Stockholms gator, att promenera till Djurgården och ta båten till Slussen, köpa glass och gå genom gamla stan. Eller att bara vara hemma, pyssla med småsaker utan att de egentligen känns. Vattna alla blommor och tvätta tre maskiner om dagen, bädda rent i sängarna och fylla alla rum med snittblommor. Ha alla fönster på vid gavel och känna hur luften som drar genom rummen är varm.

Och idag är det lördag och det sägs att det ska bli tjugosju grader. Vi ska packa en filt och frukt och vatten och gå förbi Akademibokhandeln på väg ner till Rålis. Läsa bort ett gäng timmar under solen. När kvällen kommer ska vi duscha och klä oss fina och möta en bordsreservation, fira att Kim fyller trettionio på måndag.

Vem vill vara min vän?

Det pendlas så mycket i mitt känsloliv. Igår var livet enkelt, idag är det bökigt. Är det bara hos mig som det är så eller fungerar det så här inom er också? Jag blir lite rädd för att jag är onormal, att jag har någon störning. Fast egentligen tror jag att jag bara behöver fler vänner i den här staden. Jag saknar det, saknar att ha vettiga kvinnor runt mig.

Det är så mycket män överallt. Det är män hemma och det är män på jobbet. Jag vill ha, behöver ha, fler kvinnor i mitt liv. Träffas på en kaffe eller ett glas vin efter jobbet och ventilera bort en timme. Jag tror att mina känslor skulle tendera att åka mindre bergochdalbana om jag fick säga saker högt och om en smart kvinna vände och vred och returnerade orden. Och att få vara samma kvinna tillbaka förstås, det finns ju ett enormt värde i det.

Om blå himlar och caféhoppningar.

Tisdag och veckans näst sista arbetsdag. Det är tusan inte illa. Livet är så enkelt att leva under den här årstiden. När himlen är blå och solen skiner och man promenerar en mil under dagen av bara farten, eftersom att gå ner i underjorden känns helt främmande när det är ljust och soligt. Älskar hur dagarna aldrig nånsin tar slut. Och så dagar som den här, när det är varmt fast solen inte ens lyckas tränga sig genom molntäcket. Det är fan fint.

Vi är i en rolig vecka. Jag pitchar en idé på måndagen och talar på en säkerhetskonferens på tisdagen och är helt obokad på onsdagen. Kommer hinna landa så skönt under den där onsdagen. Och sedan är det dags att vara ledig. Vad torsdagen ska innehålla vet jag inte ännu, men på fredagen ska jag och mitt barn caféhoppa. Ni vet hur man barhoppar, så ska vi göra, fast att det handlar om att fika istället. Tänker att om vi promenerar oss genom caféhoppningen så ursäktar det oss lite. Gå, fika, gå, fika, gå, fika. Måste ju säga att det kvalar in som mitt barns bästa idé nånsin. Han är ju lite av ett geni emellanåt.

Om helgen och kärleken.

Jag älskar värmen den här helgen. Jag skulle vara helt okej med att det inte blev varmare än så här. Bara så att man kan ha ett par ankelkorta jeans och en lös och tunn skjorta med uppvikta ärmar och vara barfota i ett par flats. Jag är helt okej med det. Älskar när det är varmt och soligt och lätta, varma vindar fläktar och man får ha lite kläder på sig.

Det kan för övrigt vara så att jag älskar hela den här helgen. Igår mötte vi upp Kims systrar mitt på dagen, drack champagne och åt jordgubbar och spenderade någon timme i solen på en balkong. Gick i klunga till deras kusin som firade att hon fyllt fyrtio med en brakmiddag för både släkt och vänner. Jag gillar konceptet med att starta en fest på eftermiddagen, då är man liksom redo att trilla in genom sin ytterdörr redan vid elva. Glada och trötta och med en precis lagom berusning fladdrandes innanför revbenen, redo att somna i en liten hög under samma täcke. Det är fint, jag gillar kombinationen av fest och en hel natts sömn.

Och nu är det söndag och eftermiddag och jag har precis skalat av mig jeans och behå och ligger i den ännu obäddade sängen. Vaknade tidigt och kände hur jag längtade efter Stockholms gator under en blå himmel. Promenerade Norr Mälarstrand, Västerbron, Söder Mälarstrand till Slussen. Bussen hem, snabb dusch, sedan brunch på Delibruket Flatbread i Sumpan och ännu en långpromenad hem. Har så många kilometer i mina ben efter den här helgen. Och säkert lika många nya fräknar strösslade över mina kindben.

Om en stund kommer barnet hem från sin far. Då ska jag lämna den här sängen, hitta ett par mjuka byxor och en parkbänk och varsin glass med de två männen i mitt liv. Jag tror att det är det enda värdiga avslutet på en helg som den här.

Älskar helger.

Det är en ny helg på ingång. Nu igen. Det är som att vardagarna bara forsar in, en efter en. Som vågor liksom. Hinner knappt ens starta en dag innan den är förbi. Men det är ju fint nu när solen skiner från tidig morgon till sen kväll. Har fått en liten sjö av fräknar på näsan.

Och helgen består av en oplanerad fredagskväll med han som jag delar tidning med, hoppas på en uteservering och cava och sol ovanför huvudet, en fyrtioårsfest på lördagen och så ovanpå allt en födelsedagsbrunch för att fira min svägerska på söndagen. Bara bra och roliga saker alltså. Men det är ju rimligt att helgen mest bara ska vara rolig, å andra sidan.

Irriterad.

Igår sa en kollega något som fastnade hos mig. Någonting som har legat och skaft och stört sedan dess. Jag vet inte varför jag inte frågade vad han menade där och då, men jag blev så förbryllad och förstod inte vad han syftade på. Nu, så här en dag senare, undrar jag om det var för att förminska mig eller om han verkligen inte förstår bättre.

Det är väl egentligen inte så viktigt exakt vad han sa. I runda lag var det ungefär att han har så ofantligt mycket att göra och jag har det så himla bra som får leda projekt hela dagarna och kan tvinga alla andra att jobba åt mig istället för att göra saker själv.

Och nej, jag förstår verkligen inte varför jag inte frågade vad in i hela helvete han menade. För inte kan han väl på fullaste allvar tro att det är vad jag gör om dagarna, bara tvingar andra att jobba? Men det som stör mig allra mest är hur han liksom fick det till att mina dagar är (ser?) enklare ut för att jag har ett enkelt jobb, utan någon som helst tanke på att jag kanske är jävligt vass på att skapa processer och aktivitetslistor och instruktioner som gör att jag inte behöver ringa tusen skrikande samtal om dagen, till skillnad från honom.

Det vore lite fint om han kanske förstod att det kan vara det som är skillnaden mellan oss. Att jag vet vad jag gör, att jag kan mitt jobb.  Att jag är bra på det. Men det kan jag ju inte komma nu och berätta för honom.

Relationer.

Vi sitter i en bil, har stängt av en podd och småpratar istället. Han kör, jag sitter bredvid. Vi har varit i min gamla hemstad, där vårt huvudkontor ligger. Vi trillar in på ämnet relationer. Om hur svårt det är att leva tillsammans för alltid och vara lätt och rolig och sexig. Hur svårt det är att behålla ett aktivt sexliv när dagarna är fulla av agendor och deadlines och barn och middagar och måsten. Tvätt som ska tvättas och disk som ska diskas och kåthet som ska bevaras. Hur ögonen trillar ihop när huvudet når kudden.

Hur enkelt kärleksrelationen kan bli en vänskapsrelation. Men samtidigt, kanske är det okej? Kanske kan man inte leva tillsammans ett helt liv och tro att man alltid ska vilja ha sex två gånger i veckan och skratta tillsammans varenda dag och alltid göra prick hälften var av hushållsjobbet. Kanske kan det inte vara så. Kanske kommer det alltid vara en dragkamp. Kanske är det en månad eller två av ögon som slocknar direkt, kanske kommer det en tid av sex varenda dag snart.

Kanske, kanske. Men jag vet inte.

En födelsedagshelg.

I fredags fyllde mitt barn tolv år och vi har firat i dagarna tre nu. Vi väckte honom med sång och paket och den obligatoriska födelsedagsfrukosten. Den är viktigt i vår familj, kanske den enda traditionen vi har. Ingen födelsedag utan varm choklad med grädde och hundra gottigheter på bordet. Sedan en eftermiddag med cheeseburgare och chocolate fudge brownie-shakes på Flippin' Burgers för bara mig och födelsedagsbarnet och en kväll med friday night movie för födelsedagsbarnet och hans kompisar.

Sedan kom lördagen och med den hela min familj. Jag bakade bullar på förmiddagen och vallade ner hela gänget i Vasaparken, bredde ut filtar och satte kaffe och saft och bullar i händerna på alla. Det var ett så fint sätt att umgås på, älskar att det verkar vara så man gör här. Hela parken var full av människor som hade danstävlingar och gjorde parkour och grillade och satt på filtar. När solen gick ner bakom trädtopparna köpte vi pizzor och gick hem till oss. Det var en fin dag. Så himla enkel och lätt och avslappnad.

Och sedan en söndag med Kims familj, en pizzalunch med rester från lördagen och bullar efteråt och alla samlade runt vår soffbord. Jag blir nästan gråtmild över hur de firar mitt barn, hur han är en så naturlig del av deras familj. Det är så jävla fint.

Sjukan.

Jag väntar på ett samtal. Det är det sista brådskande som jag behöver göra för dagen, sedan får jag sova. Det är tisdag och klockan är bara lite mer än lunch. Jag blir sjukare för varje dag. När telefonen har ringt och vi har lagt på igen, då ska jag kliva ut klänningen och strumpbyxorna och ner i sängen. Sova bort hela eftermiddagen.

Vi var hemma igår, jag och Adrian. Han hade feber i helgen och var ännu inte helt pigg när måndagsmorgonen kom, så vi tog dagen i soffan. Han tittade på Twilight och jag arbetade. Åt pannkakor och glass och det sista av hans påskägg som både hade glömt bort.

Och imorse tog jag på en klänning och mascara och tänkte att jag nog blir piggare om jag ser piggare ut. Det funkade inte. Kom till pendeln och sen vände jag hemåt igen. Har jobbat bort de flesta punkterna på dagens agenda, resten får vänta. Jag vill bara bli frisk nu.

Den här jäkla sjukdomshistoriken.

Jag tror inte att det har gått mer än en vecka i sträck som jag har mått helt hundra sedan vi flyttade till Stockholm. Det har varit förkylning på förkylning, ont i halsen och i öronen och i kroppen. Jag har en teori om att det är av samma orsak som att man ständigt är sjuk när man har barn på förskola. Nya baciller och bakterier överallt liksom.

Och här är det nya kollegor gånger två och nya klasskamrater gånger ett och så lite kollektivtrafik på det och ett rikt restaurangliv med människor prick överallt. Säkert människor som nyser öppet, petar sig i näsan och sprider skiten. Det är synd. Jag skulle gärna vilja må lite bra nu, tack.

Nåväl. Man brukar prata om ett år innan man vant sig vid bakteriehärden va? Bara fyra månader av sjukdom kvar då.

Ni vinner.

Jag tog en bild på min ensamma torsdagseftermiddag med bok, vin och morotskaka, la upp på instagram och skrev att min torsdag är bättre än din. Det blev jag straffad för.

Tryckte på publicera och tappade telefonen. Såg skärmen gå i tusen små krackeleringar. Tio minuter senare kände jag den där första lilla ömheten i tandköttet när en visdomstand pressade sig upp och genom, bara lite, lite. Den där jäkla tanden som har vuxit då och då under nästan tio år. Gör hela vänstra kinden öm. 

Och sedan, när jag väntade på bussen och barnet, dock ej i den ordningen, blev det plötsligt svårt att svälja. Tusen nålar var liksom i vägen. Och huvudet började värka och nacken blev spänd och i hissen upp började örat bulta. Så nej. Min torsdag är inte bättre än din. 

Mest svammel.

Jag har haft en så himla bra dag idag. Visserligen blev jag aldrig klar med det som var planerat för dagen, men det gör ingenting. Ingenting alls. För jag har suttit i ett möte på förmiddagen, ett sånt där man efter tjugo minuter lämnar jobbfrågorna för de stora frågorna, de som formar oss som människor. Och det är okej från tillfälle till tillfälle, för saker blir gjorda ändå och ingen väntar på oss efteråt.

Sedan en eftermiddag i en fåtölj med datorn i knäet och ett par kollegor i fåtöljerna intill. Bockar av dagens agenda i sakta mak samtidigt som konversationen speglas i det lugna tempot. Såna strödagar i ett i övrigt högt tempo, jag tror det är viktigt. Bra för själen.

Dessutom lämnade jag hemmet halv åtta imorse och var nyfiken på exakt hur långt i kontorets riktning jag skulle hinna på en timme. Till Zinkensdamm, skulle det visa sig, sedan blev det bråttom ner i underjorden och till kontoret. Det är för övrigt väldigt härligt att man genom vasastan och city möter stiligt snygga människor och på söder möter knasigt snygga människor. Älskar det. Blir så himla glad, energipåfylld liksom.

Så bra start på dagen, hursomhelst, både promenaden och människorna.

Tre dagar.

Det har varit tre fina dagar. Kim har visserligen legat nerbäddad i sängen prick hela helgen, men det har inte direkt varit av ondo. Jag har ju kunnat styra de här lediga dagarna precis hur jag har velat. Har mutat mitt barn till att hänga med på långa promenader på söder och djurgården och gärdet. Fikat och brunchat och ätit glass. Åkt längst upp i Kaknästornet och tittat ut över Stockholm. Hängt i Rålis med varsin bok i knäet och tittat på människor.

Det är ju bara favoritsysslor. Och på kvällarna har jag baddat en febervarm panna med en kall handduk och viftat bort feberyror om att jag borde ta på mig en korsett så att vi kan leka westernfilm. Fnissat i smyg åt hur ynklig det faktiskt går att vara vid trettioåtta graders feber.

Funderingar.

Ibland fastnar jag i tankar. Funderingar på det som har hänt för så många år sedan, sådant som jag inte själv minns. Som imorse när jag sminkade mig och min gamla klasskompis plötsligt poppade upp i mina tankar. Han vars mamma hängde sig när han var liten.

Vi började i samma klass i ettan. Då hade redan många år passerat, men jag minns hur min mamma brukade rysa när min klasskompis pappa var i samma rum. Minns hur jag tjuvlyssnade och fångade upp orden om hur elak han varit mot sin fru, hur han nedvärderat henne inför vänner och familj. Jag minns att min mamma sa att hon varit en kvinna som ofta sprang in i dörrar. Då förstod jag inte vad min mamma menade, men nu förstår jag.

En dag hittades hon hängd. Hon hade fått nog av livet. Av den fysiska och psykiska misshandeln. Jag undrar om ångesten fortfarande river i min klasskompis pappa, även om nästan trettio år har gått. Jag undrar om den rev i honom då? Och jag undrar om han blev ett offer eller en förövare i samhällets ögon efter att hans fru valde att lämna honom genom självmord. Jag måste komma ihåg att fråga mina föräldrar det.

Efter att jag tänkt allt det här tänker jag på personen som mina tankar började med. Min klasskompis. Jag undrar om han vet. Undrar om han vet om viskandet bakom stängda dörrar. Det var aldrig någon som sa någonting till honom om det, inte vad jag vet. Hans mamma var tabubelagt ämne, ingen nämnde någonsin henne inför honom.

Jag undrar om det verkligen var rätt.