Han har ett tidigt morgonmöte. När han hänger på sig kavajen och knyter skorna sitter jag fortfarande i sängen. Jag har dragit på mig skjortan som hamnade på golvet intill sängen igår kväll, håret står som en gloria runt hjässan och jag snurrar upp det i en knut på toppen av huvudet. Jag sitter skräddare i fotänden, täcket över benen, vänd mot honom.
Han tar tre långa kliv genom hallen och böjer sig ner för att ge mig ett leende och en puss innan han går. Hans läppar nuddar mina, så där vardagligt som de gör flera gånger varje dag. Men så stannar han upp tio centimeter från mitt ansikte. Tittar på mig, blicken är varm och något fladdrar till i den. Han lutar sig mot mig igen. Hungrigare den här gången, händerna tar tag om mina höfter, drar dem mot sig. Jag lyfter dem mot honom och glider ner på rygg. Och han är där, hans mun mot min, hans fingrar innanför min skjorta och mina händer mot hans rygg, pressar honom hårdare mot mig.
Och sedan, barnet som låter inne på sitt rum, påminner om sin existens. Och så ett vibrerande läte från en telefon, jobbet som låter oss veta att morgon har blivit dag. Vi fnissar lite, han placerar en sista puss mot mina läppar och drar sig bakåt, säger hej då och försvinner genom hallen och ut genom dörren.
Så fint skrivet om en fin stund ❤️
SvaraRadera