juli 28, 2017

Livet ändå.

Hej från en som har haft semester så länge att hon har tappat koll på dagarna! Jag ligger på sängen, lutad mot ett hav av kuddar, med ett glas rödvin på sängbordet och ett paket oreo lutad mot höften. Halva förpackningen är kvar i röret, andra halvan ligger smulade mellan mina bröst. Vi har precis vinkat hej då till min mamma, mina brorsdöttrar och Adrian.

Vi har ett gäng aktivitetsfyllda dagar i ryggen. Min ena brorsdotter har varit hos oss i veckan och vi har sysselsatt oss med att gå i gamla stan och på gröna lund, i slott och kyrkor och på museum. Jag är helt slut. På riktigt, helt slut. Imorse kom även min mamma och den andra brorsdottern. Det var hur mysigt som helst, men alla skulle prompt till Mall of Scandinavia och det kan ha råkat suga ut den sista lilla musten ur mig.

Det gör dock ingenting, för nu har alla åkt vidare och en långsam helg har börjat. En helg av att tvätta och handla och fixa inför att vi lämnar landet och civilisationen tidigt på måndagsmorgonen. Vi drar till vårt lantställe på andra sidan av bottniska viken för en vecka av bastu och bad och skitigt hår. Ska grilla och läsa och spela hundra sällskapsspel, äta glass och ligga på bryggan och titta på mitt barn som guppar i vattnet.

Ska bara trappa ner tempot i kroppen igen under helgen. Dricka rödvin och ha fötterna i min mans knä, vara naken när lusten faller på, njuta av bubblande sockerdricka som virvlar sig fram genom mina känslosprön när hans blick faller på mig och händerna följer efter. Njuta av mannen och staden och vinet och maten. Och så tvätta, hänga, vika. Skriva listor, handla, bocka av. Packa och plocka. Hålla det enkelt, utan stress. Blanda med allt det där njutet.

Och nu piper tvättmaskinen från badrummet, säger att den är klar. Lägligt nog samtidigt som vinet är slut i glaset. Och hörni, jag är flitigare på instagram om någon vill hänga med. Klicka på min bild för att se hur jag hittas där.

juli 22, 2017

Nöjdheten.

Vi har fallit in i ett nytt slags mönster. En sånt som bildas när dagarna är lediga och fria att göra vad man vill med. När man kan slösa bort timmar på att promenera genom något vackert, lära sig något nytt om historien, sitta på ett café med trötta ben och en hejdundrande utsikt framför fötterna. En ny för varje dag. En tillvaro där man dricker hundra koppar kaffe om dagen och en vinflaska alltid är påbörjad. När man äter glass när lusten faller på. En sån slags tidsrymd som ger utrymme för fyra utlästa böcker. En sån där man somnar innan midnatt och vaknar vid åtta. Den sortens vardag där man mår jäkligt bra.

juli 19, 2017

Ge mig en glass bara, så är jag nöjd.

Så kommer den tredje semesterdagen. Vi har redan utflyktat oss matta i lemmar och huvud, spenderat en måndag på Skansen och en tisdag med vinden i håret på en skärgårdsbåt. Det var fint. Lekfulla sälar och bråkiga björnar ena dagen och en nästan löjligt väl tilltagen fikabuffé på Vaxholm andra dagen. Snygga omgivningar var det båda dagarna. Och ett roligt sällskap i form av min avkomma. Så jäkla värdefulla dagar, de med honom.

Och så blir det onsdag och klockan drar sig mot tio. Har inte lämnat sängen ännu men redan hunnit dricka två koppar kaffe, vinkat adjö till den arbetande mannen samt även haft projektledarhatten på mig i tio minuter. När viktiga kunder hör av sig så kliver man in, så är det bara. Och när man kan kliva in från iPaden i sängen så är det lagom jobbigt.

Men nu stängs den av, frukost ska dukas fram och sen vet jag inte. Därefter får barnet ta över, styra in oss på dagens aktivitet. Jag är även okej med ingen aktivitet. Vi får se. En helt oskriven onsdag, det är ju ändå något att skriva hem om.

juli 16, 2017

Tryggheten.

Vi sitter i bilen. Jag har händerna prydligt tio i två på ratten. Hans händer är korslagda i knäet, han tittar ut genom fönstret. På skogen och himlen och regnet. Mitt barn. Ibland tittar han på mig, säger att han tycker om låten som spelas på radion. Jag hinner fånga små glimtar att allt han känner i ögonvrån. Jag ser känslan från när jag var tolv och åkte bil genom ett regnigt landskap med min mamma. Jag minns hur jag älskade regnets smattrande mot rutan. Minns hur jag älskade kontrasten mellan värmen i bilen och det kalla utanför. Minns hur innerligt jag älskade de stunderna, hur jag längtade efter dem, saknade dem. Och jag ser på mitt barn hur jag ger honom samma känsla. Hur jag planterar den i honom.

juli 14, 2017

Jag tror att den här dagen räknas.

Och så kommer fredagen till sist. Den som viskar om semester. Solen ligger redan mot vårt sovrumsfönster när jag vaknar. Jag smyger upp, tar mig fram på tå för trägolven är svala efter nattens luft som de öppna fönsterna släppt in. Slår på kaffebryggaren, datorn under armen och två koppar i händerna och tillbaka till sängen och en sovvarm man.

Jag har haft den lugnaste arbetsveckan i mannaminne, har behövt fylla dagarna som passerat så det enda som återstår är att skriva rent listan för vecka trettiotre och formulera texten till mailens autosvar. Jag pratade med min chef igår, berättade om hur lugnt det är. Ibland är det tillräckligt att bara vara tillgänglig, sa han.

Så det är vad jag ska vara idag. Tillgänglig. Jag ska slå ihop datorn igen, bara ha telefonen bredvid mig. Tangentbordets knappar byts ut till en boks sträva sidor mot mina fingrar. Kaffe i en pappmugg, kanske en liten påse hallonbåtar, bara fötter i gräset. Tillgänglig tills klockan slår tre, när autosvaret slås på och semestern startar. Tills klockan slår tre och jag möter mitt barn på centralen.

Tills klockan slår tre och vi har fyra veckor av precis vad vi vill framför oss.

juli 12, 2017

Hjärtknip.

Jag drömmer om att vara ledig. Att vakna på morgonen, släppa upp rullgardinen och slå upp fönstret på vid gavel. Tassa upp och brygga kaffe och ta med hela kannan och tidningen tillbaka till sängen. Kanske bara vara så en hel timme. Och så stiga upp och låta en klänning falla ner över kroppen, en borste genom håret och solglasögonen på näsroten. 

Slita mitt barn från sin bok, ta honom under armen och låta fiket på hörnet servera oss frukost. Han kommer beställa tjocka pannkakor med blåbär och lönnsirap, apelsinjuice i ett högt glas, och jag kommer sitta mittemot honom på uteserveringen och fråga vad han vill göra av sin dag, nicka och säga då gör vi det.

Två dagar. Två dagar är vad som står mellan mig och allt det som jag drömmer om just nu. För om två dagar vaknar vi till en fredag. En fredag som är sista arbetsdagen, en arbetsdag som slutar med att jag får möta Adrian vid bussen. Två dagar till, sedan är den långa pappamånaden över. Och sen tjuvstartar vi vecka tjugonio. Veckan som det bara är jag och mitt barn. Som jag längtar efter att hänga med honom. Bara han och jag.

juli 10, 2017

Föraningar.

Semesternedräkningen har börjat. Och så har även nedtrappningen av arbetsmängd. Det är en ganska brutal sänkning av saker som ska göras. Man kommer liksom inte så långt, alltid är man beroende av någon som semestergottar sig. Har istället skapat ett nytt worddokument med titeln Vecka 33. Samtliga punkter inleds med stäm av, planera och slutför.

Det är en väldigt skön nedtrappning. Det finns tillräckligt att göra för att inte behöva ha tråkigt under dagarna, men inte så pass att det står i vägen för en långlunch eller för att hindra datorn från att hålla sig avstängd under kvällarna. Det finns en loj känsla i kroppen, en föraning om vad som komma skall. Det där som stavas semester.

juli 09, 2017

En sån dag.

Frukost i en mindre evighet. Varsin tidning till äggen och granolan och melonen. Promenerar in till city. Det är pocketrea på Adlibris och vi går därifrån med en tung påse. Pasta med räkor och citron. Vattnar alla blommor, bäddar rent, dammar och dammsuger, hittar botten i tvättkorgen. Han bakar bröd och jag duschar. Äter varma brytbröd med smör och ost och marmelad. Dricker te och tittar på två avsnitt av Dexter. Jag älskar söndagar.

juli 07, 2017

Kämpar på en vecka till då.

Och så blir det fredag igen. Jag åker in till kontoret, jobbar bort ett helt gäng timmar. När de andra ska försvinna iväg på lunch håller min deadline för en grej som jag fortfarande arbetar på att rinna ut. Fingrarna smattrar mot tangenterna. Skickar iväg och andas ut. Kommer fram till att jag inte vill äta något annat än spaghetti med olivolja, flingsalt och parmesan.

Åker hem och uppfyller min önskan. Inga små mängder av något. Jag åt det till middag igår också. Det är en av grejerna som jag har dille på för tillfället. Det, och havregrynsgröt med en ändå blygsam klick smör och kanel och äppelmos i något mindre blygsamma mängder. Jag skulle kunna varva dessa två maträtter hela dagarna, svälja ner med kaffe till det ena och rödvin till det andra. Fast det borde vara maträtter inom citationstecken, va? "Maträtter".

Nåväl. Slank ner till Mellqvist efter den alldeles för sena lunchen. Har en kaffe till vänster och datorn framför. Det händer inte särskilt mycket, knappt något mail har trillat in efter lunch. Det är som om alla utom jag har semester. Alla andra. Jäkla tur att det är en helg runt hörnet då.

juli 06, 2017

Storslagna dagar.

Startar datorn hemma, med kaffet och havregrynsgröten bredvid. Kan inte öppna windows, säger datorhelvetet. Slår ihop den och skickar ner den i väskan. Skiter i gröten och äter äppelmos direkt ur burken. Promenerar Odengatan, förbi Observatorielunden, Drottninggatan ner och genom gamla stan, upp över slussen och kliver till sist ner i underjorden vid Mariatorget.

Datorn startar på första försöket. Som om den kräver fysisk närvaro på kontoret. Så jävla onödigt. Skriver en projektplan, lämnar en statusrapport, råkar trilla in på en blogg och läser nästan hela arkivet. Det tar lite för lång tid. Får dåligt samvete och jobbar över lunchen och tills kontoret är alldeles tomt.

Hoppar av tunnelbanan i Liljeholmen, köper två cheeseburgare och coca cola på McDonalds. Promenerar över Västerbron och in genom dörren. Om en stund kommer Kim hem och då ska vi dansa den eviga vad ska vi äta-valsen. Och så måste jag hitta på någon ny, påhittig orsak till att inte kunna gå till gymmet idag heller. Det blir trevligt.

juli 04, 2017

Och så går en dag.

Vaknar klockan sju. Sköljer bort natten och kokar kaffe. Filmjölk med kardemumma. Kliver i byxor, topp och kavaj. Foundation och mascara, rouge och läppglans. Tunnelbanestrul hela vägen till jobbet. Mailar, ringer, beslutar, möter. Och så in i en bil med två kollegor, möter en tredje i Kaknästornet. Högrev och dillslungad färskpotatis. Fem minuters andningspaus med hela Stockholm under mina fötter och vinden mot mina kinder.

Säger hej då och promenerar över gärdet. Valhallabageriet och croissant och två timmars egentid med datorn. Kommer hem och lägger mig raklång på soffan, datorn på magen men där händer inte särskilt mycket. Han har varit ledig och tvätten är tvättad och disken diskad. Han går till barberaren, jag sover bort fyrtiofem minuter på soffan.

Och så upp, av med alla kläder, bara för att. Vilket egentligen är sämsta anledningen till vad som helst. Pyjamasbyxor och linne. Lagar mat och dricker ett glas rött. För att man kan, igen. Han kommer hem och är alldeles prydlig och fin. Vi äter och lever ut konceptet netflix och chill, så som jag tror att ungdomarna menar det. Och så blir klockan vad den är nu och han borstar tänderna och jag tömmer hjärnan i alltför korta meningar. Och så gick en tisdag.

juli 03, 2017

Från tre till sjuttontusen.

Jag hade någon slags bild av att vi skulle utflykta hela helgen, men så visade det sig att det enda vi ville göra var att att ligga i vår stora säng och varva mellan att prata om veckorna som varit och titta på dansande stormtroopers på youtube och läsa böcker om parallella världar. Jag frågade mitt barn om han ville ta sig ut och göra något, men fick bara ett "nej, jag vill göra det här" tillbaka från andra sidan av ett mindre kuddtorn.

Jag bor i min säng förresten, om det inte redan var underförstått. Jag kan verkligen inte relatera till folk som har regler om att man bara får vara där om man är utan kläder och nyduschad. Visst att jag kan förstå renlighetsaspekten, men jag tänker att man väl får bädda rent ofta samt att man ju sällan kryper ner i sängen skitig liksom. En gång sa min chef att man inte ens får vara på hans överkast om man inte är hundra procent tvättad, svarade att vi aldrig kan bli ett par. Inte för att jag hade tänkt det, men ja, ni förstår.

Det här blev ett sidospår. Det jag skulle säga var att vi har gjort noll och nada i helgen. Det har verkligen inte varit dumt. Men så kom en söndagseftermiddag där barnet hoppade på bussen igen och jag och Kim, tillsammans med mina föräldrar och min bror och svägerska, med nöd och näppe hann slinka in på Gröna lund. Drack rosévin och lyssnade på Elton John och tog igen för bristen av helgaktivitet tillsammans med sjuttontusen andra människor.