Om den tredje och fjärde.

Jag sticker in nyckeln i låset och vrider om, stannar upp en sekund för att hinna känna efter vad det är som fladdrar i bröstkorgen. Bakom mig trängs de två männen i mitt liv, skrynkliga efter elva timmar på en båt och med varsin resväska i näven. Jag flyttar handen till dörrhandtaget och trycker ner, tar ett steg tillbaka samtidigt som dörren lämnar oss fritt tillträde till vårt hem. Tar några steg in i hallen och känner hur fladdret innanför bröstväggarna tornar upp sig till något oändligt. Som ett hav inombords. Ett hav av välbefinnande, av känslan av att höra hemma. Av att vara hemma.

Finland var fint, det med. Det har sin charm med skogen runt ena knuten och sjön runt den andra. Att vakna till den höga luften, slå upp dörren och sätta sig på trappan med en kaffemugg i handen. Att vaggas på en luftmadrass på sjön med tusen solstrålar som smeker en varm. Att stå på bryggan och dra upp kvällens middag. Att se hur Adrian går från att inte vilja trä på mask till att själv ta hand om sin fångst. Att varje grillmiddag avslutas med marshmallows över den sista glöden. Att runda av alla dagar i bastun, med en inpackning i håret och en öl bredvid. Att sitta på samma trappa som dagen började på, fast fjorton timmar senare, och se hur solen försvinner bortom trädtopparna. Vetskapen om att tio timmars sömn väntar, den sorten som bara skogen och mörkret och tystnaden kan ge.

Den var fin, vår tredje semestervecka. Men jag tror att den fjärde, den sista, kommer bli den bästa. Att vakna varje morgon i sin egen säng, tassa över de svala trägolven i lägenheten som jag har kommit att älska så högt. Brygga kaffe i vår egen kaffebryggare, dricka ur mina favoritmuggar. Torktumlade handdukar att frottera ner ansiktet i. Och dessutom med en så obunden känsla i bröstkorgen. Som om världen är min. 

Mina föräldrar bad om att få rå om Adrian under några sista dagar av sommarlovet, så i förmiddags hoppade han på tåget till den lilla staden. Själva är vi kvar i den stora. Kim har bokat bord på restaurang för tisdagskvällen och jag har bokat massage på Centralbadet på onsdagsförmiddagen. Jag ska fånga ögonblick den här veckan. Inte bara såna som är aktivitetsfyllda, utan även såna som är i tystnad, stunderna där vi ligger bredvid varandra i sängen med varsin bok och en fot över den andres ben. Stunderna vi ligger i soffan framför netflix och är alldeles tysta, där bara den mjuka rörelsen från hans tumme som gör cirklar mot min rygg hörs. Ögonblicken, även de som inte kostar någonting.