oktober 30, 2017

Om monster och pumpor och spetsade drycker.

En helg i oktober har precis passerat. När helgen kommer hämtar vi sushi och dukar upp i köket. Tre personer som knappt bara hunnit se varandra i veckan pratar ikapp runt köksbordet. Den minsta vid bordet går på höstlov och vi inleder det på ett kvällsöppet Naturhistoriska med en ficklampa i mörker genom djurens utställning.

Och så en lördag med kyligt solsken i den lilla staden, nybakat bröd och fortfarande ljumma hallongrottor hos svärmor. Glögg spetsad med rödvin och fötterna i knät på min man när vi sent på kvällen ramlar ner i vår egen soffa.

Sista dagen gör vi rent hus, lagar en tidig söndagsmiddag och sen går vi till Gröna Lund. Skrämmer oss själva från vettet i läskiga hus, men det är fint och kallt och pumpor överallt. Hittar in i värmen när vi fryser för mycket, kryper ihop i ett bås och beställer varm äppelmust. Pausar lite i kyla och monster.

Och nu är helgen förbi. Men höstlovet, det fortsätter. Jag ska utnyttja det, stänga ner datorn vid tre både idag och imorgon, möta mitt barn på fritidsklubben och låta honom styra eftermiddagen. Museum, bio, film i soffan, fika på stan. Han får bestämma. Sedan åker han till sin pappa på onsdag och kvar blir jag och Kim och några dagars vuxentid.

oktober 26, 2017

Och ändå är det jag som känner mig obekväm nu.

Så det hände en grej på jobbet. En man som skämtade på ett sätt som inte är okej, en linjal och en fråga om vad jag hade lust att ta emot var involverade och jag har fortfarande en så jävla sur smak i munnen. Det värsta var ändå alla de som stod bredvid och var män och inte sa ifrån. Att det skruvades obekvämt på folk och ingen skrattade men inte heller sa de stopp.

Det blev en grej av det. Jag gjorde det till en grej. Ändå kom jag på mig själv med att sitta på ett möte imorse och säga att jag inte vill göra det till en grej. Jag vill bara känna mig trygg på min arbetsplats och jag vill att folk ska backa upp mig om någon går över gränsen. Jag vill inte vara någonstans där jag inte har stöd hos mina manliga kollegor. Men kanske mest av allt vill jag inte behöva ta emot såna skämt.

oktober 24, 2017

Hemstaden.

Jag sitter på tåget. På väg till den lilla staden, hemstaden. Det är bara för dagen, några timmar på vårt huvudkontor. The Dead South spelar genom små lurar i mina öron. Jag har bara åkt i tjugo minuter men har redan passerat ungefär en miljon träd. De är gula och röda och orangea och jävligt snygga.

Jag hoppas att dagen flyter på fint, för jag vill köpa ett knippe blommor och knacka på hos min mamma, överraska henne på födelsedagen. Det känns fult att försöka passera obemärkt genom sin hemstad en helt vanlig dag, men om jag skulle försöka mig på det på hennes födelsedag är jag inte helt säker på att jag får stå kvar i testamentet.

oktober 23, 2017

Så går helgen.

Fredagen blir inte som den hade behövt vara för att vända på saker. Jag har ont i huvudet och bär fortfarande på en irritation som inte vill lämna, stör mig på småsaker. Restaurangen är snackig och inte särskilt mysig. Vi går vidare, jag dricker cava och ignorerar trummandet mot tinningarna, den höga volymen från andra människor. Somnar med känslor innanför bröstbenet, känslor som kanske inte alltid behöver definieras. Ibland är saker bara.

Vaknar till en lördag. Jag skulle inte säga att det är till irritation, men inte tusan är det till sprudlande lycka heller. Det är något som skaver. Inte mycket, men tillräckligt. Jag säger att vi kanske måste förlåta varandras tillkortakommanden. Helt enkelt. Vi kanske inte kan förändra det som stör just nu, inte när det krävs så mycket av oss, och det kanske inte heller går att kompromissa bort. Så vi kanske helt enkelt måste förlåta varandra för att vi inte är vårat bästa för stunden. Se bortom det.

När jag har hittat orden till känslan försvinner den där mattheten som för en liten stund bodde i bröstet. Vi städar och handlar, lagar mat och kånkar in köksmöblerna och Adrians skrivbord i vardagsrummet, ställer samman och täcker med ett stort lakan. Bär in alla stolar vi äger och ställer runt, tänder ljus och tar fram bubbelglas. Sedan försvinner timmarna runt det där bordet, gästerna lämnar inte förrän en ny dag är på väg.

Och så en söndag. Dricker veckans långsammaste kopp kaffe i sängen. Går upp och diskar vinglas i en mindre evighet, flyttar runt bord och stolar, tvättar tomt i tvättkorgen. Jag gör en ansiktsmask och målar naglarna. Vid tre ligger vi i soffan, nyduschade och med rent hus, äter chokladpraliner som någon hade med sig kvällen före, dricker upp det sista i vinflaskan vid fem och äter charken som glömdes bort till middag vid sju.

oktober 20, 2017

Om att vara plattfot och osams.

Så Adrian håller på att bli plattfot. Fotvalvet faller sakta ihop, vad det verkar som. Knölarna som sticker ut på insidan av fötterna är ben som ska sitta längre in i foten men som trycks ut när foten blir allt plattare. Det ska nu gjutas inlägg som förhoppningsvis räddar hålfoten. Om det inte lyckas så kommer han bli plattfot och då måste de där utstickande benbitarna karvas bort. Han sa så, läkaren, "karvas bort". Jag har aldrig sett mitt barn med större ögon.

Men det är inte onda knölar. Ont gör de ju, men de är inte farliga. Det är inga tumörer. Fy fan alltså. Det känns som att jag andades mitt första riktigt djupa andetag på två veckor när vi lämnade läkaren. Jag förstår ju att vi eventuellt har en jobbig period framför oss om det går så pass långt som operation, men det fixar sig ju. Det kunde ha varit tusen resor värre.

Vi blev osams igår, jag och Kim. Så där som vi blir ibland när vi jobbar för mycket och pratar för lite. När jag känner mig bortprioriterad och han får tryck över bröstet av alla måsten och borden. Vi spenderade natten i varsin ände av sängen. Men när jag vaknade var det av en hand som försiktigt lades på min rygg och en fråga om han fick vara nära.

Ikväll är det bara han och jag. Inget jobb, inga orostankar över knölar som inte borde finnas. Ingen press, ingen irritation. Ett glas vin och någon annan som lagar vår mat. Jag tror att vi behöver det. Behöver lägga saker åt sidan och bli påminda om varför vi valde varandra.

oktober 19, 2017

Om läkarbesök och dejter.

Jag vet att det är ointressant att läsa om hur fort tiden går, men hörni, det här är ju orimligt. Det är faktiskt någonting att skriva hem om. Imorgon är det fredag. Det är cirka bara två blinkningar sedan det var fredag sist. Jag pratade med min chef förut, berättade att jag ska till läkaren med Adrian imorgon och hans svar var nehe, det är ju på fredag? och sen stora ögon när jag påpekade att det är fredag imorgon.

Nåväl. Imorgon ska vi träffa en ortoped som ska berätta vad de såg på röntgen. Vissheten är välkommen. Sedan ska jag jobba ett gäng timmar och därefter sätta barnet och hans vän på bussen till fadern. Sedan börjar min helg, dessutom med tapas och rödvin och ny klänning och dejt med han som är den. Och så en lördag med tio gäster runt vårt middagsbord och kantarellpasta och rödvin och bubblor i höga glas.

oktober 18, 2017

Vissa dagar.

Jag fumlar med orden idag. Skriver och backar, stänger ner och öppnar upp igen. Jag vet inte varför det är så svårt. Allting annat har gått så bra idag, och det är det som jag försöker skriva om, men det tar liksom emot. Det känns som skryt, som någon slags självhävdelse.

Men jag vill ju skriva om att jag har haft utvecklingssamtal med min chef och att jag har fått beröm, eftersom det känns stort och viktigt för mig för jag har kämpat med mitt resultat. Men för vem som helst som inte är antingen jag eller min chef så låter detta ju bara som att jag hävdar mig själv. Se mig för hur bra jag är typ. Det är fan synd.

Men det är också alla de där små sakerna som gör att livet känns enkelt idag. Som att solen har lyst från en klarblå himmel hela dagen, att mitt nya kontor känns stort och fint och luftigt, att varje problem som har lyfts till mig under dagen har kunnat lösas på cirka en minut styck. Att en kväll väntar där det bara är jag och mitt barn i soffan, chokladglass och valfri film på Netflix. Och livet är ju inte alltid enkelt, så att ändå ha känslan är ju bra jäkla fint.

oktober 17, 2017

Skoja bara, vill alltid gå hem.

Jag fick ett ryck förra veckan. Tröttnade på att våra kontorsrum är halvdana, fulla med någons gamla pärmar och fula möbler. Sa till min chef att jag spenderar för många timmar på jobbet för att inte trivas i miljön, att jag inte kan sitta åtta timmar om dagen i en fåtölj med min dator i knät bara för att jag inte har något vettigt skrivbord. Han höll med. Fast han vågade väl ingenting annat, eftersom jag tydligen bar min håll käften-uppsyn.

Så jag köpte nytt. Ett skrivbord som kan höjas och sänkas, en rejäl skrivbordsstol, en snygg skrivbordslampa och ett par fåtöljer. Beställde bortforsling av alla gamla skräpmöbler och - det bästa av allt - blev inspirationskälla för hela kontoret som städade sina kontorsrum och beställde nytt och snyggt. Igår kom mina möbler och nu står de här och är alldeles fina och nya och luktar gott. Ska bara spika upp mina tavlor på brandkvinnor från femtio-, sextio- och sjuttiotalet också. Kommer aldrig vilja gå hem sen.

oktober 12, 2017

Se mig så är allt bra.

Vet ni vad jag tycker är fint? Att det strösslar in kramar här när jag skriver att jag är nere, att det trillar in hejarop när det går bättre och att ni säger att Adrians fötter bara dras med en inflammation. Att allting kommer bli bra. Fy fan vad fint det är. Ni är.

Dagen igår, den rätade upp sig. Jag smet in på Åhléns på vägen hem, köpte ett nagellack och ett läppstift. Jag verkar funka på det viset, muntrar alltid upp mig med just de inköpen. Det är ett väl fungerande trick.

Och att Kim ringde vid fem och berättade att han var på väg hem, det gjorde ingenting sämre. Vi kom hem samtidigt, lagade och åt mat och sedan lämnade jag honom och Adrian till matteläxan och duschade i hundra år. La en ansiktsmask och hårinpackning och målade naglar på fingrar och tår. Kom ut till ett glas vin och ett sovande barn och en väntande bok.

Det är tydligen sånt som gör underverk. Jobbet må fortfarande vara svårjobbat, men det är ändå lite lättare idag bara för att jag fått ett par klappar på axeln. Jag sa ju det igår, det är inte mycket som krävs. Bara lite uppmärksamhet tydligen.

oktober 11, 2017

Det skulle krävas så lite.

Det är tisdag. Jag slår huvudet i en mental vägg flera gånger under dagen. Ibland är mitt jobb så svårjobbat. När jag kommer hem har jag hjärtat i halsgropen och tårar bakom ögonen, känner att jag har lämnat mitt i något som borde ha slutförts. Känner mig dålig.

Och där hemma, där har vi egentligen bestämt att det är Kim som ska laga maten för dagen. Han har jobbat över alla dagar under flera veckor, låtit mig sköta all handling och städning, matlagning och tvätt. Men när klockan närmar sig halv sju och han textar att han bara har en sak till som han absolut måste göra, då tröttnar jag och går ut i köket.

En timme senare kommer han hem. Då står maten på bordet och Adrian sitter med tårar på kinderna, för han har frågat om han får flytta hem till sin pappa och jag har sagt nej. Adrian försvinner in på sitt rum och Kim försvinner bortom sin datorskärm för en andra sista arbetsuppgift. Kvar sitter jag vid matbordet, framför min tallrik med matrester. Med tårar nerför kinderna och en känsla av att vara ensammast i hela världen i bröstkorgen.

Jag kramar om min son när han går och lägger sig, men jag vänder ryggen åt min man hela kvällen. Kämpar med känslorna inombords, de som säger att jag gör allt för dem men ingenting får tillbaka. Vaknar till en onsdag med ett innandöme som är lika tungt som under tisdagskvällen. Går till jobbet och möter samma mentala väggar, har ett skrivbord fullt av akuta post it-lappar. Det kommer fler än vad jag hinner skrynkla ihop i papperskorgen. Och sen närmar sig arbetsdagen sitt slut, men jag drar mig för att åka hem.

Tänker att jag vill visa de där hemma hur tomheten känns.

oktober 10, 2017

Om en måndag med ett brev och två böcker.

Kliver av tunnelbanan vid TC och går med långa kliv över Sergels torg, åker rulltrappan upp framför NK och rundar hörnet in till Adlibris. Tummar och läser på baksidor, väljer med omsorg ut två böcker. När jag lite senare kommer hem ska det visa sig att jag valde rätt, att jag trollband mitt barn med nordisk mytologi, förpassade honom till många timmar i soffan med ord som flyger förbi på matta sidor och skapar en helt ny värld.

Men innan jag ska upptäcka det ska jag stanna till framför vårt postfack. Stoppa in nyckeln och vrida om, hitta ett vitt kuvert med orden Till målsman för. Jag läser på logotypen längst ner i hörnet att det är från Barnortopediskt centrum. Jag hinner inte låsa postfacket, inte heller stänga det. River upp kuvertet och drar fram brevet. Välkommen till specialistläkare för bedömning står det, tillsammans med en tid nästa vecka.

Jag stänger och låser postfacket. Kliver in i hissen, stänger först den tunga smidesdörren och drar sedan igen gallret, trycker på vår trea. På axeln hänger väskan, tung av två böcker. I handen ett skrynkligt kuvert med en rund liten logotyp och ett vitt brev.

oktober 07, 2017

Tankarna.

Lördag. Min sons namn pulserar hela tiden genom mina tankebanor. Som en jämn puls. Dudunk. Dudunk. Dudunk.  Adrian. Adrian. Adrian. Det är som om det viskas in i örat, svävar in genom hörselgången och flyger genom varje tunnel i min hjärna. Ett nytt Adrian för varje sekund som går. Jag är inte orolig, det är jag inte.

Jag har läst lite, inte så mycket, men litegrann. Om vad som väntar om det skulle vara det värsta möjliga. Det är nästan aldrig någonsin elakartat och det brukar vara tillräckligt att ta bort bara de sjuka knölarna. Det är extremt sällan som hela kroppsdelar behöver tas bort, och vet ni vad, det finns jäkligt bra proteser om det nu skulle komma till det. Det enda som spelar någon roll är att han fortsätter finnas.

Men jag är inte orolig. Det där ovanför, det är vad jag tänker en minut per timme, när tankarna inte längre går att hålla undan. Alla andra minuter tänker jag att det är en inflammation. Och att jag ska ligga i soffan så jäkla många timmar med honom varje dag efter skolan, han ska titta på Netflix och jag ska titta på de där knölarna som ska försvinna lite för varje dag som går.

Lördag. Vi har ett bord bokat sedan tidigare. Det är nog inte vad jag har lust med just nu, men jag kommer göra det ändå. Stiga i något fint, kamma håret och lägga en makeup. Dricka ett glas vin och äta något gott, hålla min mans hand tvärsöver ett bord. Fortsätta låta min sons namn pulsera genom huvudet, tänka att allt kommer lösa sig.

oktober 06, 2017

Ingenting annat än en inflammation.

I onsdags såg jag att Adrian haltade när han gick. Jag frågade vad som stod på och han berättade att fötterna gjorde ont och att det nog var efter veckans dubbla innebandypass, de båda idrottslektionerna och skogsorienteringen tidigare på dagen. Jag tyckte att det lät rimligt och sa att han skulle hålla sig lite mer stilla under nästa dag.

Så blir det nästa dag. När jag kommer hem från jobbet sitter Adrian böjd över sina läxor vid köksbordet, med fötterna högt på en stol mittemot. Jag kan inte gå, mamma. Det gör så ont, är det första han säger när jag kliver in i köket. Så jag böjer mig ner och tittar på fötterna och upptäcker två enorma knölar på insidan av hans fötter.

På varje fot, precis i mitten av och ett par centimeter upp från fotvalvet, sitter en knöl. På den vänstra foten är den hård och spetsig, som ett litet rött berg. Kanske tre centimeter i diameter och en centimeter i höjd. På högra foten är knölen trubbig, nästan lite platt på toppen. Jag ringer 1177 och de säger att jag ska ringa vår husläkare så snart det blir ny dag.

Husläkaren tar emot oss på sin första tid. Han tittar och säger att han aldrig sett något liknande, sätter en remiss i handen på oss och styr oss till Sachsska Barnsjukhuset på SÖS. Där träffar vi en läkare som kliar sig i huvudet, skickar oss på provtagning och röntgen och ringer kollegor i landet. Jag vet inte, säger han sex timmar senare. Vi får fortsätta leta.

Innan han säger så leder han in oss i ett litet samtalsrum. Det sitter så många hemska besked i väggarna därinne, jag kan känna det när vi går in. Han säger att det kan vara en inflammation som ruckat på benfästen, men han säger också att det finns godartade tillstånd på allvarligare sjukdomar som kan se ut ungefär så här och han tänker att det kan vara tumörer flyger genom mitt huvud, men jag säger aldrig orden högt. Han säger att remiss för att utesluta det är skickad och att vi ska gå till botten med det här.

Jag skakar doktorns hand och säger tack och får äntligen lämna det hemska rummet. Vi lägger sjukhusbyggnaden bakom oss, kliver på bussen. Det är en inflammation, säger jag. Adrian nickar. Jag tar det lite lugnt ett par veckor, säger han. En timme senare måste jag släppa iväg honom till hans pappa över helgen och fy fan vad ont i hjärtat det gör. Men det är bara en inflammation. Det är bara en inflammation. Okej?

oktober 04, 2017

Noterar bara.

Den här årstiden är nog ändå min bästa. Jag gillar att ha kläder på mig. Gillar inte riktigt att ha bara ben och armar, även om det ju finns något pirrigt i det under de första riktigt varma sommardagarna. Men som idag, när man promenerar till jobbet på lövklädda gator i jeans och klackar, kappa och halsduk, och solen går upp över trädtopparna i parken och luften är kylig men inte kall, det kan tusan vara det bästa jag vet.

Nu råkar jag dock vara lagd så att ganska mycket är det bästa jag vet. Jag känner ingen som romantiserar så mycket som jag. Samtidigt som jag kan vara ganska bitter i mitt sätt att uttrycka mig, tror jag. Underligt egentligen. Det borde ju gå stick i stäv, men tydligen inte. Jaja. Jag ville egentligen inget viktigt, åter till arbete.

oktober 03, 2017

Min starkaste gren.

Igår var en sån himla måndag. Till klockan slog halv sju, då slutade det vara måndag och blev bara alldeles perfekt. För då hade jag jobbat klart och handlat och lagat mat och satt innebandyklubban i näven på barnet och puttat ut honom genom dörren. Klev in i duschen och tvättade av dagen, steg i min bästa pyjamas och snurrade upp håret i en knut, skopade upp glass i en skål och kröp ner under en filt i soffan och startade Netflix.

Och idag är det tisdag. Mina tisdagar är nuförtiden vad mina torsdagar brukade vara. Barnet och hans träning på Gärdet, jag och en bok och ett glas vin på Klang i Fältöversten. Han är egentligen stor nog att åka ensam, men det är så jäkla mycket välbehag över den där timmen i en fåtölj där ingen tilltalar mig. När det är jag och vinet och tystnaden. Det är inte jättelångt från veckans bästa timme, det är det inte.

oktober 02, 2017

Hade kunnat vara september en stund till.

Det är oktober nu. Förra året föll den första snön i oktober. Det rimmar så illa med att jag behöll kappan öppen när jag promenerade första biten till jobbet imorse, med att mannen framför mig bar sin rock över armen och med kvinnan med barnvagnen som bar en tjock stickad tröja och ingen jacka.

Det är väl så det är, oktober rymmer sommar, höst och vinter. Men jag är inte redo för det sistnämnda. Barnet har ännu inga vinterkängor eller vinterjacka, och om jag inte minns fel var min egen högt älskade vinterkappa ett par sömmar från att trilla isär. Jag behöver ta tag i det. Jag hade bara inte förstått att det var dags förrän jag vaknade upp till en måndag i oktober och insåg att det nog bara rör sig om veckor innan snön fallit mot våra gator.

oktober 01, 2017

Om gäster och gelato.

Mot min rygg vilar en lördag med fix och matlagning, ett dukat bord med levande ljus och ord som studsar. När klockan slår halv elva är det bara vi igen. Barnet drullar rakt ner i säng, sover inom två sekunder. Vi tittar på varandra och säger att vi kan borsta tänderna och krypa ner under täcket, det betyder ju inte att vi behöver sova. Sedan släcker vi lampan och det är så skönt att bara ligga bredvid varandra och blunda. Han sneglar på mig och frågar om vi kan ligga imorgon kanske, och jag fnissar och nickar och blundar redan med ena ögat.

Sedan vaknar vi till en söndag. Dricker kaffe och läser tidningen i sängen, klär på oss och intar Stockholms gator. Lämnar Vasastan för Kungsholmen, trillar in på Trattorian längst ner på Norr Mälarstrand. Deras brunch består av kalla och varma rätter, ett dessertbord och en gelatovagn. Vi är så proppmätta när vi lämnar, men det är värt det. Ger oss ut på gatorna igen, jag säger att jag kan tänka mig att bo på Södermalm men Kim säger att vi inte är tillräckligt unika. Jag säger att han är fånig, han säger att jag är fånigare.

Och nu har vi trillat in hemma igen, raka vägen ner i soffan. De vuxna med varsin dator i knäet och en arbetsvecka att planera inför, och barnet med en matteläxa. Varsin kopp te och tända ljus på bordet och det som blev över från gårdagens efterrätt.