november 28, 2017

Om alla de där lägenheterna.

Jaha. Så jag blev inte kär i lägenheten som vi tittade på igen igår. Nästan tvärtom, det kändes ännu mer i magen att det inte är vår lägenhet. Jag tror att man ska lyssna på magen. Om man nu inte är överens om man ska lyssna på hjärtat eller hjärnan, känn efter i magen.

Efter att vi tittat på lägenheten som vi inte är kära i tittade vi på den som vi båda tycker om, den vars budgivning öppnar idag. Den är fin och så, men kanske för vit och perfekt för oss. Mäklaren ringde för en liten stund sedan, jag sa att vi inte kan betala så mycket som säljarna förväntar sig. Det gör för ont i magen. Lärde mig samtidigt att jag verkligen inte tycker om mäklare som pushar på, som inte respekterar ens ord och bara vill göra snabba avslut.

Den där lägenheten som jag är kär i då. Vi ska dit ikväll, med en tumstock och mått i minnet med hur mycket plats vi behöver för sängen och soffan och den nya väggen. Jag är inte särskilt säker på att det kommer få plats, inte utan att kännas trångt, men tusan vad jag hoppas. Tänk om vi inte behöver springa på visningar hela söndagen, för tänk om vi redan äger en lägenhet då. Tänk om vi äger en lägenhet som jag är helt hopplöst förälskad i.

november 27, 2017

Lägenhetskärlek.

Jag börjar bli less på att springa på lägenhetsvisningar. Det är tredje visningssöndagen som ligger bakom oss nu och vi har klivit in i den fjärde veckan av att finkamma hemnet och prata med mäklare om kommande objekt, att göra visningsscheman för alla dagar i veckan utom fredag och lördag. Tack gode gud för visningsfria fredagar och lördagar.

Det hela har resulterat i att jag är kär i en lägenhet som har mycket men inte allt. Som två sovrum till exempel, men det kan enkelt ordnas genom att dela av vardagsrummet. Det skulle ge oss ett smalt men fungerande vardagsrum. Den stora nackdelen är dock att den ligger på bottenplan och jag vet inte hur mycket det skulle störa oss. En annan nackdel är att Kim inte är lika kär i den. Han har så mycket lättare att basera valet på förnuft, jag går mer på känsla.

Det finns även en lägenhet som vi båda tycker väldigt mycket om och som checkar av alla våra boxar, men den kommer nog dra förbi sexmiljonersstrecket och hamnar därmed utanför budget. Och så har vi en annan fin liten trea vars enda fel är att den inte är lägenheten som jag är kär i. Ja, jag hör ju själv, jag tittar på den med så himla orättvisa ögon. Vi ska tillbaka dit om någon timme, håll en tumme eller två för att jag blir kär är ni rara.

november 24, 2017

Hoppet är det sista som lämnar en osv.

Jag har legat hemma i en vecka nu, kämpat med att hålla en jämn nivå mellan att vara sjuk och att hålla mina pågående uppdrag rullandes, och helt ärligt talat börjar jag gå mig själv på nerverna. Jag vill vara frisk nu. Jag vet inte om det är önsketänkande, men jag tror att det kulminerar nu. Näsan kommer vara mer täppt än nånsin under förmiddagen, men mot kvällen kommer det börja släppa och imorgon kommer det ha bedarrat. Grundar dock detta på exakt ingenting alls annat än ren vilja.

En klen tröst men likväl en tröst är att jag precis klickade hem den största och dyraste julklappen till kiddot samt även en parfym som jag haft ögonen på länge, alltsammans vänligt mot min plånbok tack vare black friday. 

En annan tröst är att det är fredag och så fort eftermiddagen är här tänker jag vira in huvudet i en halsduk och gå ner till hemköp och köpa prick allt som ser gott ut, runda systembolaget och sen vidare in i  blombutiken på hörnet och välja knasiga snittblommor i en sån kombination som man bara måste flina lite åt. Och sen är det fredagskväll med rödvin och plockmat, choklad och varm äggtoddy och mintglass.

november 21, 2017

I min rygg.

En fredag av hosta och snörvel och somna tidigt under täcket i soffan. Fötterna i knät på han som jag älskar, hans tumme gör mjuka cirklar mot min vrist men blicken är fäst vid någon dålig serie på netflix. Han blir suddigare och suddigare mellan mina ögonlock.

En lördag i sängen till långt efter lunch. Ett block och en surfplatta, han navigerar på hemnet och jag antecknar visningstider. Det finns så många lägenheter att se. Vi bryter och går upp och går ut, köper godis och går hem igen, ligger på soffan resten av dagen. Ibland nära, ibland skavfötters, ibland på varandra.

Söndag. Den stora visningsdagen. Vi hinner gå på elva visningar, sen orkar jag inte mer. Vi skiter i den tolfte visningen, köper pizza och går hem istället. Hänger i sängen och utvärderar lägenheterna, älskar inte någon av dem. Älskar dock fortfarande pizza och varandra.

Och så en måndag. Sjukare än kanske någonsin. Nä, jag överdriver, jag hade svininfluensan och det var att vara sjukare än någonsin. Jobbar från soffan, men hjärnan är långsam. Det är den fortfarande, men jag fokuserar på mailen och telefonen, dricker te och äter lakrits.

november 17, 2017

Smittad.

Det smög sig på igår, halsontet och huvudvärken och den där tunga känslan i kroppen, värken i lederna och musklerna och känslan av att nacken inte orkar hålla upp huvudet. Den lilla skitungen, han blev frisk och lämnade mig ensam, ynklig och sjuk.

Så jag har varit hemma idag. Jobbat så mycket som jag orkat, men även legat prick stilla och bara blundat och lyssnat på tystnaden. Och ätit glass förstås. Åt glass till frukost och åt glass till lunch, sen tog glassen slut. Nu ska jag ta en dusch, klä mig i något mjukt men presentabelt och gå ut för att köpa mer glass och en flaska rött.

november 15, 2017

Kontrasterna.

Sitter nerburrad i soffan, filt över benen och arbetsdatorn ovanpå. Barnet är friskt idag och jag är ensam hemma. Vi hade en tid hos sjukgymnasten i förmiddags, för att få ordning på Adrians inflammerade senor i fötterna. Efteråt gick barnet till skolan och jag köpte blommor och gick hem. Har en kanna kaffe och tända ljus på soffbordet. Jag gillar att se mörkret sakta falla utanför, sprida sig in i lägenheten. Om en liten stund ska jag tända och dimma ner den stora lampan i taket, bara låta ljuset vara knappt och precis där jag är.

Ensamheten och tystnaden, som kontrast till dagarna på kontoret, som jag älskar det. Just möjligheten att variera, den är nog allra bäst för mig. Men just nu längtar jag efter kvällen. Efter rödvinet som jag får hälla upp när vi kommer hem från visningen av en minitrea på Odenplan, efter den varma duschen och nattlinnet och morgonrocken, efter sängen och en bok. Även om det inte är särskilt dumt här heller, under filten och med kaffet och ensamheten, tystnaden och det fallande mörkret och mjuka ljuset.

november 14, 2017

Om sjuka barn och lägenheter.

Jag har kanske den mysigaste tisdagsförmiddagen någonsin. Adrian ringde igår en liten bit in på dagen, sa att han kände sig febrig och dan, så vi bestämde att ses hemma en liten stund senare. Handlade te och saft, glass och apelsiner med mig hem och hängde i soffan med honom hela dagen, jag med arbetsdatorn i knäet och han med blicken på netflix.

Lämnade barnet i soffan och bröt av med lägenhetsvisningar på kvällen, älskade den här men inte den här. Vi har sprungit på nio visningar sedan förra veckan, lika många väntar i slutet av den här veckan. Vi har lärt oss att vi tycker om fastigheter från början av förra seklet mer än de från vår egen tidsepok. Att vi vill ha gamla trägolv och högt i tak och att planlösningen gärna får vara öppen mellan kök och vardagsrum, men att det inte heller gör något om den är lite knasig. Och så vet vi nu att vi föredrar innerstad före utanför tullarna.

Men tillbaka till tisdagsförmiddagen. Vi hänger i soffan, jag med min dator och det sjuka barnet med paddan. Frukostresterna står fortfarande på soffbordet, teet drar ännu i sina koppar, rumlar runt med apelsindoften i luften. Om en liten stund ska jag byta bort pyjamasen mot en kjol och stickad tröja, lämna soffan och bege mig till jobbet för ett möte. Och sen, ikväll, väntar den här. Måste bara trolla fram ett sovrum till, borde vara lätt som en plätt?

november 09, 2017

Vuxensaker.

Jag är trött. Så trött. Under en ganska lång tid har jag jobbat mot ett event som hände de tre första dagarna den här veckan. Jag reflekterade inte över det innan, men nu när det är över inser jag hur nervös jag var. Och trött. Så trött. Jag ska lyssna på känslan, höra den. Inte starta någonting nytt den här veckan, det finns tid i att landa lite och smyga in i nästa fas.

En annan sak som gör mig dimmig i hjärnan är siffror. Vårt lägenhetskontrakt löper ut den sista maj nästa år, sen står vi på gatan. Vilket är den största överdriften någonsin, för vi skulle rent krasst kunna bo på hotell för alltid. Ett sånt där billigt båthotell åtminstone. Nåväl. Vi har insett att hyresmarknaden är körd där vi vill bo (och även där vi inte vill bo), så vi gick till banken och räknade på hur mycket vi får låna.

Det visade sig att hur mycket vi får låna och hur mycket vi är bekväma med att låna är två väldigt skilda saker. Nu har vi lånelöfte på maxbeloppet iallafall, men jag är väldigt osäker på om vi verkligen borde använda hela. Tror att jag hellre tränger in min lilla familj på sextio kvadratmeter och inte belånar mig upp över öronen. Det här är mitt första lån någonsin och det känns så jävla läskigt. Ont i magen och vill bara sova bort det-läskigt.

november 08, 2017

Barnet och fötterna.

Jag har varit hos läkaren med Adrians fötter idag. Eller ja, med hela Adrian förstås. Det är långt framskridet, försvinnandet av hans fotvalv. Knölarna som sitter på insidan av fötterna är ben som flyttats när foten blivit plattare och idag konstaterades att benen i fötterna har ändrat läge så mycket att de inte kommer att kunna rätas upp och tillbaka. De tror att de kan hindra att fotvalven faller ihop mer, men de kan inte rädda det som redan har fallit.

Den här smärtan som han har, den förvärras av att en sena som går under fötterna och upp mot ankeln och vidare längs med benen, den har blivit förlängd och inflammerad när fötterna plattats ut. Så nästa steg är hålfotsinlägg och sjukgymnast, sen får vi se. Benknölarna kanske måste filas ner och den där senan kanske måste kortas av. Men det tar vi då, om vi kommer dit. Jag lever fortfarande på att det inte var cancer.

november 06, 2017

Hans orimlighet.

Det har varit en fin helg. Det är nog en bra sak, för jag har varit rätt trött på min man en liten tid. Inget allvarligt, inte mer än att det är bökigt att leva tillsammans med en annan vilja ibland. Att leva tillsammans år efter år, uppfostra barn tillsammans, anpassa sig till varandra. Det är inte alltid så jäkla lätt, inte ens när det inte är svårt.

Jag tänker att det måste vara omöjligt att leva tillsammans i tio år och inte vara trötta på varandra från tid till tid. Den som säger att hen aldrig är less på sin partner ljuger. Eller nej, det vet jag ju ingenting om, jag bara tänker att det låter osannolikt. Kanske är hemligheten att inte vara trötta på varandra samtidigt? För att det är då allting rasar.

Hur som haver. Han ligger på plus igen. Lustigt nog utan att egentligen göra någonting alls. Å andra sidan gjorde han ju inte heller någonting särskilt för att hamna på minus. Så, ja. Det kanske är rimligt ändå.

november 04, 2017

Lördag.

Jag vaknar tidigt, redan vid sju. Han också. Vi ligger nära varandra, är mjuka och loja och nära. Jag tassar upp och gör kaffe, sen ner under täcket igen. Morgonen passerar så, förmiddagen också. Och så upp och frukost och dusch och musik i bakgrunden, te och apelsiner och stearinljus. Inte ett måste i hela världen.

Möter hans syster och sparkar löv och promenerar på gator som kantas av gamla hus. Trillar in i det mysigaste lilla fiket någonsin, med höga vita valv och kandelabrar och kaffedoft i luften. Äter någonting med choklad i botten och knäckig kokos ovanpå och det är så gott att vi nog måste gå tillbaka imorgon.

Vinkar hej då till min svägerska och trillar in hemma och ner soffan en stund. Dricker spetsad glögg och har fötterna i hans knä. Om en liten stund ska jag dra en borste genom håret och bättra på läppstiftet, ta min mans hand och hitta någonstans att beställa ett glas rött och en risotto.

november 02, 2017

Rimligt ändå.

Torsdag. En snäv kjol, tisha och långkofta, tjocka strumpbyxor och boots. Jag tror att det ska få vara min uniform i vinter. Tillsammans med rött läppstift. Hursomhelst. Jag har druckit alldeles för många koppar kaffe, det pirrar i kroppen nu. Om en liten stund ska jag bestämma att jag är färdigjobbad och kliva på tunnelbanan, men bara för en liten bit, för jag vill sparka i höstlöv och promenera i skenet från gatulampor.

Och så vill jag komma hem och upprepa kvällen igår. Skala av kjol och kofta och hälla upp rödvin och krypa ner i soffan. Barnet har ju lämnat oss för sin far under veckans sista dagar, så det finns noll och inga måsten resten av veckan. Tänker varken tvätta eller laga mat. Igår blev det varsin halva av en pizza och chokladkaka till middag, vad det blir idag vet jag inte. Bryr mig inte heller, för jag ska stilla kurret i magen med en 7eleven-kaffe och något litet.

november 01, 2017

Långsam.

Står på jobbet och står. Jag har passerat den där smarta nivån för länge sen, hastigheten i hjärnan är långt bortom långsam. Borde stänga ner och gå hem, men det känns som att jag har glömt något. Som att det är något jag borde ha gjort. Jag kommer komma på vad i samma stund som datorskärmen blir svart, det vet jag.

Jag vaknade med halsont och ett tungt huvud. Jag vaknade även alldeles för tidigt med stress i bröstkorgen och tusen uppgifter som behövde flyga ut ur fingrarna, in i tangentbordet och fastna som avbockade punkter på min veckoplan. Så jag gick upp och åkte till jobbet. Och nu står jag här. Fast inte längre, för nu stänger jag ner. Om en minut.