april 20, 2018

Belöningen.

Och så blir det fredag och solen är varm redan när vi kliver ut genom porten vid halv åtta. I eftermiddag kommer barnet kliva på bussen till sin pappa och jag, jag ska sitta på en takterass och dricka bubblor med mina bästa från jobbet. Men först ska vi jobba undan en förmiddag, äta lunch på en uteservering och ha ett sista möte för veckan. Sen bubblor.

april 19, 2018

Fan också.

Och så kommer textmeddelandet. Det som säger att han inte alls kommer kliva på ett plan som tar honom hem på lördag, att problemen hopar sig och att de har fått order om att vara kvar en bit in på nästa vecka. Mitt hjärta skjuts i sank.

Det känns plötsligt så hopplöst jobbigt att han inte är hemma. Jag vet ju att det är nyttigt att vara isär ibland, men det hjälper inte. Det hjälper inte alls. Jag ska stänga av datorn och åka hem, möta barnet i hallen och kliva i lågskor och ta bussen till djurgården och promenera bort det. Tröstäta något, och dricka ett glas vin. Kanske är det där trösten finns förresten.

Morgontankar.

Jag vaknar av alarmet. Klockan är arton minuter före sju och jag ligger kvar, vet att jag får snooza två gånger. Jag ligger vänd mot hans sida, men han är ju inte där. Lägger handen mot de kalla lakanen, blundar och tänker att det är det mjuka håret på hans bröstkorg som mina fingertoppar vilar i. Jag tittar upp igen, tror nästan att han ska vara där, men det är bara ett ljusgrått lakan under mina fingrar.

Jag sätter ner mina bara fötter på trägolvet. Tassar upp, förbi Adrians rum. Han ligger som en liten hög under sitt täcke, bara de djupa andetagen hörs. Framför mig öppnar hallen upp sig i det stora rummet, där ljuset är högt och krispigt. Om någon timme kommer våren fortsätta kasta sina första solstrålar in genom våra fönster och upp på de höga väggarna.

Jag stannar där, där hallen övergår i vardagsrum. Känner hur lyckan rusar genom mig. Tänker på barnet som ligger och sover i sin säng, på mannen som snart är tillbaka bredvid mig, tänker på allt det som jag har. Tänker att jag är så sanslöst lyckligt lottad.

april 18, 2018

Mest svammel, förlåt.

Idag kommer mina föräldrar och hänger med oss. Eller ja, allra först lämnar de sin hund hos oss och ger sig själva ett par timmar tillsammans i stora staden. Jag ska promenera jycken och sen servera mina föräldrar en hemlagad middag, komplett med efterrätt och allt.

Och ikväll, när de har åkt hem, ska jag glida ner i soffan och titta på Gilmore girls och göra ingenting annat i ett par timmar, minst. Det är det som jag har längtat allra mest efter under de senaste månaderna, att bara ligga i soffan och försvinna in i en skärm, men det har blivit hyfsat lite av det under den här veckan. Det har pysslats mycket, lagats mat och målats naglar och sånt. Helt av egen och fri vilja, men ändå. Ikväll ska jag göra ingenting alls.

april 17, 2018

En tisdagsmorgon i april.

Vaknar till en tisdag. Mörkblå jeans och en ljusblå skjorta, bara anklar och lackskor. Väderappen säger att det ska vara fjorton grader och solsken när jag kliver ut från kontoret i eftermiddag. Lägger ner solglasögonen i väskan och draperar en sjal runt halsen, tänker att de kommer ha bytt plats när dagen är över. Min nya, mörkgrå trenchcoat och väskan över axeln och så låser vi dörren bakom oss, jag och mitt barn. Gör sällskap de få stegen fram till hörnet på Odenplan, säger hej då och ha en bra dag så ses vi vid fem och går åt varsitt håll.

Och det är så jävla fint att det här är vårt liv.

april 16, 2018

Om rena golv och pannkakor.

Trillar hem från jobbet vid tre på fredagen och startar en storstädning. Fem timmar senare har vi en skinande lägenhet, och en kväll i soffan med hämtmat och glass och godis och en ny serie på netflix som klapp på axeln.

Och så en lördag och en lyckokänsla genom kroppen när jag vaknar och tassar över de rena trägolven, fyller en kaffekopp och kryper upp i soffan. Väcker barnet en stund senare, klär på oss och promenerar in till centralen och möter min mamma och min brorson.

Promenerar genom gamla stan, tittar på högvakten och paraden vid slottet. Går längs med vattnet mot Östermalm, fikar på vår första uteservering i år och promenerar vidare, stannar för pizza och rödvin, pojkarna äter glass när vi går tillbaka till centralen. Nio timmar senare kommer vi hem igen, jag och Adrian. Trötta i benen och med nya fräknar på våra näsor.

Söndag. Vaknar halv nio, inser att vi har en halvtimme på oss om vi vill lyckas få bord på vårt bästa brunchställe utan att behöva stå i kö. Är där två minuter i nio och norpar det sista lediga bordet. Äter pannkakor och Adrian bestämmer att vädret är perfekt för en dagsbio, och det har han ju helt rätt i. Bokar biljetter till Black Panther, äter popcorn till lunch.

Kommer ut till en ledig eftermiddag, promenerar hem genom stan och sover middag i två timmar på soffan. Dricker ett glas vin och spelar nittiotalshits på hög volym och dansar för min son. Han sitter i soffan och skrattar att jag är pinsam, men att det inte gör något för det är ju ändå ingen som ser. Jag somnar vid tio, tänker att det verkligen har varit en fin helg. Lite tom, för jag saknar ju ändå, men fin. Verkligen fin.

april 13, 2018

Tio dagar från nu.

Jag vaknar av hans andetag mot min nacke. Hans bröstkorg ligger tätt intill min rygg, hans kön mot min rumpa och låren pressade mot mina. Han är som en perfekt spegelbild. Det är bara en liten stund tills jag behöver gå upp, lämna honom och vår säng. Det är bara timmar innan han ska kliva på ett plan.

En timme senare står vi i vår hall. Han kramar mig hårt och kysser mig flera gånger och jag vill inte gå. Jag säger att han ska gå åt andra hållet om han ser några farliga djur och han lovar att inte klappa. Sen kysser jag honom en sista gång och försvinner ut genom dörren.

april 12, 2018

Blandade känslor.

Det är en så konstigt vecka. Jag är vilse i dagarna, har trott sedan i tisdags att det är fredag dagen efter. Det blir en ganska lång vecka med den känslan. Men så kommer vi till torsdagen och fredagen väntar, men jag vet inte hur jag känner för den, för fredagen.

För samtidigt som jag kommer hem, så åker Kim. Klockan tre kliver han på planet som tar honom så långt bort som han kan komma. Och jag har planerat en fredag där jag ska storstäda vår lägenhet, skrubba badrum och kök och våttorka alla ytor, bädda rent i sängarna och tvätta tomt i tvättkorgen. Sen ska jag skrubba mig själv lika ren, kliva i mjuka kläder och köpa hem pizzor och godis och titta på film med mitt barn.

Det är en fredagsplan som jag verkligen längtar till, och den kommer följas av en lördag som ska bli varmaste dagen hittills i år och jag tänker mig promenad och fika på Djurgården och ett glas vin och en bok i soffan på kvällen, och så en söndag på ungefär samma sätt. Och det låter ju underbart och allt det där, men det är verkligen en skåra av saknad i mig också.

april 11, 2018

Saknar på förhand.

Dagarna fortsätter att rulla. Det såg ut som att Kim skulle slippa den där resan till Australien, att problemen flyttade över till någon annans knä. Så blev det inte, och på fredag åker han. Jag hade kunnat se det fina i att vara ensam i två, tre dagar, men inte i nio dagar, som det blir nu. Eller ensam och ensam, det är jag och barnet.

Och lite fint ska ju det bli också. Vi är så lika i vad vi tycker om och hur vi vill ha livet, barnet och jag. Nu kan vi varva mellan att äta falukorvsmackor och utemiddagar. Låta samvaron vara sådär enkel som vi båda nog är. Baka en kaka och dricka te i soffan, läsa bok och titta på Netflix. Hjälpa med läxor och promenera på sopade trottoarer, sitta på uteserveringar med en filt över benen och hans tonårsliv i öronen.

När jag tänker efter så kommer det nog bli en himla fin vecka, även om den kommer ha en kant av saknad.

april 09, 2018

Livet osv.

Jag tror att det till sist blev för mycket i fredags, att tröttheten vann. Jag skulle skruva in en skruv och Kim sa att jag skruvade snett, och det var tillräckligt för att det skulle tippa över. Jag började gråta och kunde inte sluta. Snörvlade ur mig hur otillräcklig jag känner mig som inte ens kan skruva rakt. Han försökte trösta och prata, men jag ville mest bråka.

Jag rätade upp mig under lördagen. Väckte honom med kaffe och sa förlåt, fick ligga på hans bröstkorg och titta på dörrfoder som jag varit för tjurig för att titta på under fredagskvällen. Vi struntade i vår hall och gick ut, promenerade till antikhandlare på jakt efter tidstypiska saker till vårt hem, fikade och åkte hem igen. Duschade bort dammet och hittade ut på gatorna igen, till ett bord för två. Efter restaurangen hamnade vi på vår favoritbar, i ett hörn i varsin fåtölj. Pratade så där som vi inte haft tid till på så länge, om oss och allt det där som vi vill.

Och så kom söndagen och jag var fortfarande mjuk efter lördagen. Invigde min vårjacka, promenerade längs nya gator med min hand i hans och stannade till för lunch när hungern tog över. Målade sista lagret på vår skohylla medan han sågade taklister. Tog emot barnet som hittade hem igen efter en långhelg hos sin pappa, vattnade alla blommor och läste ut en bok, somnade på hans arm innan klockan slog elva.

april 06, 2018

Om att ha färg i naveln.

Jag står på en stege och balanserar framför vår nybyggda skohylla. I ena handen håller jag en roller och i den andra ett tråg med färg. Någon timme tidigare har jag sagt att vi snart kommer vara lyckliga igen och han har tittat på mig med rädda ögon. Är du inte lycklig? Jag säger att jag är lycklig i grunden, jag är bara så trött. Han nickar och slår ner blicken, fäster den i mig igen. Men du är lycklig i grunden? frågar han och jag nickar, jag är lycklig i grunden.

Men den där stegen. Jag står allra högst upp på den när han går förbi, och jag tror inte att han tänker på att jag har händerna fulla av färg, för han biter mig i skinkan. Och när någon biter en i röven samtidigt som man står ostadigt, då börjar man vifta med händerna. Det slutar med att jag lyckas hålla mig kvar på stegen, men tråget med färg hamnar över min bröstkorg och färgen rinner ner över hela mig, stänker på väggar och golv.

Oj, säger han. Jag blänger på honom och först ser han alldeles förskräckt ut, sen börjar han skratta. Det går liksom inte att hålla tillbaka, jag börjar fnissa mot min vilja och vi kryper runt på golvet i en kvart och torkar upp färg. Och det slår mig att jag är nog mer än bara lycklig i grunden, även om jag fortfarande har färg kvar i naveln.

april 05, 2018

Har ni tänkt på att det här är livet som går?

Jag spenderar min torsdag på kontoret. Det är nästan tomt, människor är på ledighet eller ute hos kunder. Jag har spända axlar och en trött hjärna. Jag vet att jag borde vara glad och lycklig, för jag har allt det som jag alltid har drömt om att mitt liv ska innehålla, men jag känner mig mest bara trött och håglös.

Igår kom Kim hem från jobbet och berättade att han kanske måste åka till sin kund i Australien och jag brukar känna att det är tråkigt när han reser iväg i jobbet, men den här gången känner jag bara ja, åk, låt mig ligga på soffan varje kväll i en hel vecka och inte behöva göra någonting alls.

Jag tänker att det kanske inte är en hälsosam känsla i ett förhållande, men den är nog inte heller ohälsosam. De senaste månaderna har varit så intensiva, så jobbiga, och vi är trötta. Jag har kommit på att jag älskar honom som allra mest när han inte är där jag är. Att jag saknar honom när vi jobbar och att jag tänker på honom på dagarna och liksom verkligen känner hur jag tycker om honom, men ändå blir jag så ofta irriterad när jag ser honom.

Just nu, ska tilläggas. Det är inte alltid så här, vi brukar vara glada tillsammans. Det kommer bli bättre igen, när allt fix i lägenheten är klart. Vi måste bara hålla ut. Hålla ut och hålla ihop.

april 04, 2018

Om deadlines och donuts.

Vi står i hallen, skorna är knutna och jackorna på. Samtidigt som jag hänger väskan över min axel ramlar mailet in. Det är tisdag och påsklov och jag har lovat min son en eftermiddag tillsammans när min deadline på en rapport flyttas från senare i veckan till samma kväll. Jag blundar och svär och Adrian frågar tyst om jag behöver jobba istället.

Jag skakar på huvudet och säger nej. Vi beger oss ut på gatorna, äter lunch och lyfter ansiktet mot solen. På skicklig engelska beställer han donuts till oss från en engelskspråkig försäljare, lite senare upptäcker han Jack & Jones och köper sitt första plagg nånsin från en vuxenavdelning.

Sen kommer kvällen och den jobbar jag bort, blir färdig med det som har utlovats. Och så blir det onsdag och vädret är grått. Vi bestämmer oss för att strunta i vår eftermiddagsutflykt, barnet vill ligga i soffan med en bok och jag behöver tiden framför min dator. Det blir en mysig dag. Himlen är mörk och lägenheten är varm, vi sitter i varsin ände av soffan under alla filtar vi äger. Det är en fin dag, en lugn dag. Men när kvällen kommer ska han åka till sin pappa och vårt hem kommer för några dagar att bli lite tystare, lite tråkigare.

april 03, 2018

Barnet och jag.

Vi vaknade till en måndagstisdag, dessutom mitt i ett påsklov. Och till ett tomt kylskåp. Hittade banankaka i frysen och jordnötssmör i skafferiet, en sista apelsin i fruktfatet och en halv citron i kylskåpet. Det gav oss svart te med citronskiva, apelsinklyftor och banankaka med jordnötssmör och ett par mosade frysta björnbär på toppen.

Det är jag och Adrian idag, även om det under dagens första timmar har varit jag och jobbet. Barnet hänger i soffan, precis bortom min skärm, och lyssnar på ljudbok. Hans blick är så fjärran att det inte går att skapa ögonkontakt. Det måste vara en bra bok.

Snart ska jag stänga ner arbetet för dagen, ta barnet under armen och kliva på pendeln till Mall of Scandinavia. Kolla om de har en Tacobar som kan ge oss lunch och så ska vi köpa en vårgarderob till honom och en trenchcoat till mig.

april 02, 2018

En påskafton.

Vi sitter runt ett stort bord. Fyra par. Lamm och potatisgratäng på tallrikarna, rödvin i glasen. Vuxna och djupa samtal går runt bordet, alla är involverade. Så enkel som min relation är till mina bröder nu, det har den inte varit på många år.

Vi lämnar Adrian hos sin mormor och morfar, promenerar genom staden som vi båda växte upp i, den välbekanta vägen hem till hans mamma. Huset står tomt, hon reser. Han häller upp varsin whisky åt oss och vi hamnar i soffan framför gamla fotoalbum. Klockan är över midnatt och han tittar på mig med den där blicken som fortfarande får mig att falla.

Kom vi bastar, säger han. Han tänder bastun och vi klär av oss. Jag sitter nedanför honom, framför. Jag har en handduk runt min kropp, han runt benen. Han sträcker sig fram, smeker min axel. Fingertoppar som nuddar handduken, lirkar sig in under, hittar en bröstvårta, hittar sin väg längre ner. Och jag är så varm och så het och jag vet inte längre vad som är bastun och vad som är han. När jag kommer tänker jag att jag svimmar.

mars 30, 2018

Välbehövligt.

Och så kom påsken. En skärtorsdag som blev till en långfredag. En skärtorsdag där febern lämnade min kropp mot kvällen, gav plats för en långsam kvällspromenad med männen i mitt liv. En skärtorsdag med ett hem som äntligen blev rent, nya blommor i en vas mitt på bordet och godis som sent på kvällen omsorgsfullt lades ner i ett påskägg och gömdes.

Och så kom långfredagen. Jag ligger ännu kvar i sängen, har en sovande man bredvid mig och nybryggt kaffe på sängbordet. Min son i rummet intill, i sin säng och med en blick som rusar över bokstäverna på bladen i hans händer, så ivrig efter prövningarna som de grekiska gudarna utsätts för. Även om febern är borta bor det en trötthet i min kropp.

Men så kom påsken. Jag tycker om påsken. Tycker om att solljuset börja hitta tillbaka, att vi har fyra dagar tillsammans och inga direkta måsten. Att det finns tid till vila. Imorgon styr vi mot hemstaden och äter en familjemiddag hemma hos mina föräldrar med alla min bröder och deras familjer. Jag hoppas att det blir en fin påsk, det här.

mars 29, 2018

Förlåt.

Jag sprang genom dagen igår. Kände hela tiden hur värk bultade mot pannan, men jag var så fokuserad på allt det där som jag hade lovat att återkoppla kring att jag inte riktigt reflekterade över det. Sen kom jag hem, sjönk ner i soffan och slöt ögonen. Kände Kims hand mot min panna. Men älskling, du har ju feber.

Det var inte så länge sen jag klagade över folk som jobbar sjuka, men det gäller tydligen bara alla andra. Fast till mitt försvar visste jag inte om att jag hade feber, eller om febern kom med dagen, jag vet inte. Vaknade med trettioåtta grader i kroppstemperatur imorse, bäddade ner mig i soffan med arbetsdatorn och en kopp te. Det här får vara min plats idag.

mars 28, 2018

Skrivkramp och renoveringsirritation.

Jag tror att jag har någon slags skrivkramp. Skriver och suddar och börjar om igen. Funderade på att bara strunta i det, att helt enkelt inte skriva, men jag vet ju att det inte går, jag blir odräglig då. Behöver få ut de här små orden, sätta tankarna på pränt. Det gör mig till en mer harmonisk, och därmed trevligare, människa. Och så är det ju som med sex, ju mer man skriver (ligger) desto mer vill man skriva (ligga). Sex föder sex, texter föder texter.

Nåväl, nog om sex och text. Vi håller på att platsbygga en skohylla i vår hall. Det är inget enkelt jobb, för väggarna har hundratrettio år på nacken och på den tiden fanns inga vattenpass, då använde man lod och inga väggar är således raka. Brädorna som ska passas in dock, de är spikraka. Det blir jävligt svårt. Men nu är mer än hälften av skohyllan på plats och jag har bara vela kasta ut Kim två, tre gånger.

Jag förstår inte hur det kan finnas par som kan renovera ett stort hus tillsammans, vi är två månader in i en trea på sextiotre kvadrat och jag är redan halvväggs till skilsmässa. Och då har vi ändå bara målat om och byggt den här skohyllan, inga jätteavancerade grejer alltså. Om något år ska vi byta ut köket, det blir skoj.

mars 23, 2018

Nu tar vi helg, va?

Det var en lång dag igår. Vaknade till ett sms om tågförseningar. Klev upp och in i duschen. Blå kostymbyxor, blå tröja. Två rostade brödskivor med jordnötssmör, banan och blåbärsmarmelad, kaffe och apelsinklyftor. Blåste håret, sminkade mig. Steg i skorna och knöt kappan i midjan. Gick ombord på ett tåg som lämnade Stockholm i tid.

En timme försenad var jag så äntligen i Göteborg. En korv från Pressbyrån i farten på väg till min kund och en eftermiddag tillsammans med ett företag som jag tycker så mycket om att arbeta med. Och så ännu en språngmarsch, tillbaka till tåget. En påse Polly, en kaffe och en vatten och ett tåg som rullar hemåt igen.

Jag kom hela vägen till Södertälje, sedan ropades det ut i högtalarna att någon blivit påkörd längre fram och att vi lika gärna kunde kliva av och ta oss till Stockholm för egen maskin, för tåget skulle inte åka någonstans på många timmar. Ringde Kim som tog barnet under armen och hoppade in i bilen. Min hjälte på en vit springare, som mer var en skitig bil.

Jaha. Nu är det iallafall fredag och jag har snart jobbat klart för veckan. Nu vill jag dricka cava istället, och måla färdigt min lilla hall, äta sushi och ligga med min man. Vakna till en lördag utan renovering, hänga med hans syrror på restaurang och kolla på galningar som leker med eld. Ha en söndag utan planer. Det är vad jag vill.

mars 21, 2018

Om en tå.

Jag spenderade halva min arbetsdag på närakuten igår. I måndags, på kvällen, tappade jag en bräda på foten. Den träffade min vänstra stortå med en sån kraft att jag först inte kunde andas. Stod på riktigt i hallen och bara kippade efter luft, sen satte jag mig ner och grät den fulaste gråten jag nånsin gråtit. Stora tårar och hulkande och snor och alltihop.

Sov ungefär ingenting den natten, så fort jag rörde mig gjorde det så ont att tårarna rann. Ringde 1177 på morgonen och de skickade mig till närakuten för bedömning och röntgen. Den visade att benet var intakt och att en led, som de trodde kunde ha hoppat ur, satt där den skulle. Betalade fyrahundra kronor för att höra att jag skulle gå bort det.

Idag är det ironiskt nog mycket bättre, säkert just för allt haltande som sjukhusbesöket tvingade mig till igår. Det går att stötta på foten om tån inte är i backen, men jag kan fortfarande inte böja den. Jag är ju lite stolt över att jag kan plocka upp saker med mina tår, så jag kommer bli ledsen om böjligheten inte kommer tillbaka.

mars 19, 2018

Fulla dagar.

Och så blev det måndag igen. Jag har spenderat halva dagen på kontoret, sedan placerade jag min rumpa på mitt bästa café. Jobbar väl aldrig så bra som på ett café. Med handen på hjärtat så är det nog bara för att jag känner mig lite cool när jag sitter så här.

Hursomhelst. Vi har haft två dagar av att pyssla om vår minsta, lilla hall. Den är två kvadratmeter av vinklar och vrår och fyra dörröppningar som man kliver rakt in i när man öppnar ytterdörren. Nu har vi bredspacklat två väggar och tapetserat de andra två väggarna med renoveringstapet, sen ska vi bredspackla även där för att få samma yta.

Jag råkar ju även ha cirka världens händigaste man, så en skohylla håller på att platsbyggas från golv till tak i en av vråna. Vi har köpt träfärg och väggfärg i samma färg, så tanken är att den ska målas in i samma färg som väggarna. Men där är vi inte än, först mer spackel och slipning och ett tak att måla. Och just det, ett jobb att jobba.

mars 16, 2018

Det här med att ha en tonåring.

Han är ju inte det riktigt ännu, tonåring. Men snart, i maj. Då fyller han tretton och livet kommer nog aldrig mer bli sig likt. Vi når nya målstolpar hela tiden. För ett par månader växte han om mig, blev en centimeter längre. Häromdagen kom jag på mig själv med att titta uppåt när jag pratade med honom, så det har nog lagts till ett par centimeter på höjden.

Igår kom han hem från skolan med ett skrivet prov i näven. Ett prov med ett A längst upp i högra kanten. Jag fick bita mig själv i kinden för att inte börja gråta. Och efter middagen påminde vi om när han ska vara i säng och när läslampan ska släckas, sa god natt och gick på konsert. Vi kom hem vid halv elva, då sov han djupt.

Det är så konstigt, att det här är vårt liv nu. Jag har aldrig varit vuxen och inte varit någons förälder. Förstå mig rätt, jag kommer ju alltid vara hans mamma och kanske är det egentligen nu han behöver mig allra mest, men det är ju på ett helt annat sätt. För samtidigt som det är uppfostran så är det ju också en slags vänskap, ett utbyte av varandra i konversationer och så. Det är fint, men det är också jävligt läskigt.

mars 15, 2018

Riskerna.

Okej hörni, nu blir det jäkligt otypiskt för den här bloggen, men vi kan ju inte bara hålla på och älta känslor och annat skit. Får jag rekommendera er att lägga en dryg halvtimme på att få smart och relevant information in i örat? Ja? Lyssna på Riskpoddens andra avsnitt.

Jag är ju visserligen 1) partisk, och 2) insyltad i ämnet, men det är tusan intressant. Det här avsnittet handlar om akutsjukvård och samhället och hur det är att vara ambulanspersonal ur ett riskperspektiv. Även poddens första avsnitt är väldigt bra nu när vi ändå är inne på spåret, handlar bland annat om att det är ett undermedvetet beslut att trampa ner andra för att rädda sig själv i en utrymningssituation.

Lyssna om ni vill, hedersord på att det inte är bortkastad tid.

mars 14, 2018

Tapas, kontraster och passion.

Det blir tisdag och vid fyra får jag ett sms: Tapas eller burgare? Det är ingenting att fundera på. Tapas. Klockan sex kliver vi in på restaurangen, den är fullsatt och mysig och maten är god. Vi beställer in nio olika rätter, de ställs mitt på bordet och vi delar och plockar och äter.

Ett par timmar senare står vi i vår hall och river tapet. Jag har skalat av mina vida byxor och har tunna strumpbyxor och skjorta, håret samlat i en tofs i nacken och naglar som lyser röda mot kontrasterna. Jag har också ett glas vin innanför västen. Jag böjer mig framåt och han är där med sina händer, de glider över min rumpa. Han fnissar åt att han får ta på mig tills jag svär och viftar bort hans händer. Alltid samma, säger han. Man får passa på.

Jag duschar och kliver i ett nattlinne. Kryper intill i soffan, ett glas rött och ett barn som sover. Hans händer smyger runt mig, upptäcker att jag inte har några trosor under nattlinnet. En eld i hans ögon, fingrar som brinner mot min hud. Inte längre några händer som viftar bort.

mars 12, 2018

När mars är för jävla lång.

Som jag längtar efter våren. Jag drömmer om klänningar och bara ben och tunna skor. Om en hall utan grus, en balkongdörr på glänt och solkatter på trägolvet. Jag drömmer om cava på uteserveringar, en bok på en filt i en park och långa promenader i ljumma kvällar.

Jag försöker göra det bästa av mars också. Äter långsamma fredagsmiddagar, dricker ett glas rött och somnar i soffan med fötterna i hans knä. Hänger en lördag med mina bröder och deras familjer, går på melodifestivalen och känner glädjen över min födslofamilj i varenda ven. Det är fint att jag gör det, för det har inte alltid varit så. Jag var nog tvungen att flytta bort för att hitta tillbaka till dem.

Och så fikar jag så fort möjlighet ges. Citron- och vallmokaka och svart te i soffan på söndagskvällen och banankaka och kaffe på måndagen när jag kör fast i en arbetsuppgift. Och så testar vi ju olika sorter mintglass, jag och mitt barn. Det gör vi nog lite för ofta, för nu finns inga nya sorter kvar. Vi måste börja åka till andra stadsdelar och handla. Men det gör ingenting, för mars måste överlevas och då får man göra vad som krävs.

mars 09, 2018

Chefer, rödvin och Mello.

Och så blev det fredag. Jag har luftat mina nya lockar och de nya skorna på kontoret idag, haft två bra möten och så en sen möteslunch. Proppades full med både god mat och energi från en människa som jag träffade för första gången men omedelbart tyckte väldigt om. Kom hem, bryggde kaffe och ringde chefen. Pratade bort nästan en timme om min utveckling och min roll i framtiden. Avslutade samtalet med ännu mer energi.

Nu tror jag att det får vara helg. Jag ska kika i rödvinsgömman efter en flaska av bättre modell och vänta in mannen och barnet. Är sugen på indiskt idag, tror jag. Imorgon kommer mina bröder med familjer och hänger med oss. Först hemma hos oss, sen på Mall of Scandinavia och till sist på finalen av Mello. Mina föräldrar gav alla sina barnbarn biljetter i julklapp. Exakt noll personer i vår lilla familj har sett någon av delfinalerna eller hört låtarna, men det kan väl bli skoj ändå. Det är ju ett jippo, liksom.

mars 08, 2018

Vardagar.

Onsdag. Det är fortfarande minusgrader och snö på gatorna, men det är också något med ljuset. Det är mjukare nu. Jobbar, lunchar, möter. Kliver av tunnelbanan vid Mariatorget och stiger in på en frisörsalong. Efteråt ligger håret i mjuka vågor, precis så att det snuddar vid axlarna. Promenerar genom Gamla stan och förbi ett skyltfönster. Det är den minsta lilla skobutiken jag sett. I fönstret står skorna som jag har drömt om hela vintern. Tio minuter senare ligger de i en kartong och dinglar i en papperspåse från min hand.

Torsdag. Startar dagen vid köksbordet. Rostat bröd och jordnötssmör, skivad banan och björnbärsmarmelad. Te, arbetsdatorn och ett skypemöte. En vas med gulrosa tulpaner som lutar sig över kanten, nästan vilar mot bordet. Duschar och målar naglarna. Blå kostymbyxor och en tunt stickad tröja i exakt samma nyans. Ett matt mörkrosa läppstift. Promenerar in till en möte och sen hem igen, jobbar vidare från köksbordet.

Och nu är klockan snart sex och mittemot mig har min man precis slagit sig ner med dagens sista arbete och bakom min rygg ligger barnet i soffan med en historialäxa. Det pratas om att någon annan ska få laga vår middag idag. Kanske något spanskt, ett glas rött och inga fler måsten för dagen.

mars 06, 2018

Faran avblåst.

Det ser ut som att jag klarade mig från det sjuka ändå. Åkte hem och la mig under en filt i soffan, drack en kopp te och vilade bort en timme. Åt middag, duschade och intog samma position under min filt i soffan igen, den här gången med mintglass som sällskap.

Nio timmars nattsömn och sen var det sjuka borta. Strumpbyxor och kjol, stickad tröja och ett nytt läppstift. En sol på himlen och inte längre tusen minusgrader. Har en energi i kroppen som rinner ut i tangenterna och in i dagens uppgifter. Och munkar från Dunkin' Donuts på ingång tillsammans med en kollega. Det är tillräckligt för att göra en tisdag.

mars 05, 2018

Varsågoda för gnäll.

Så en kollega kom in på mitt kontor imorse, drällde ner sig själv i min fåtölj och hostade lungorna ur sig. Jag gjorde som en gör, bad den jäveln i fina ordalag om att försvinna. Det gjorde han inte. Istället fortsatte han berätta om hur dåligt han mår, varvat med att hosta på min heltäckningsmatta. Och vad tror ni händer nu, en sisådär fem timmar senare?

Just det. Jag känner hur halsen långsamt börjar tjockna till sig och hjärnan är helt luddig. De jädra bacillerna har väl krupit längst med mattan och upp och in i mig. Tänker lägga mig ner extremt demonstrativt och vara sjuk nu.

mars 02, 2018

Hej från en fredag i mars!

Äntligen ligger januari och februari i ryggen. Visst att det är tusen minusgrader och ett par decimeter snö där ute, men det kan ju inte vara för alltid. När den här månaden lider mot sitt slut är det helt rimligt att gatorna är fria och solen lyser ännu lite längre under dagarna.

Vi har målat vardagsrummet nu, fått upp Adrians bokhylla och skrivbord och ikväll ska vi titta på en soffa. Om vi tycker om den kan den följa med hem på direkten. Jag hoppas så, för då kan en filmkväll göras ikväll. Lösgodis och popcorn och en hög av tre personer i soffan.

Jag är så trött att jag har börjat göra klantiga saker, som att snubbla nerför stegar. Min högra vad är ett enda stort blåmärke, så där så att det gör ont bara av att spänna musklerna. Jag behöver en helg av små saker, av bara enkelt fix. Av den långsammaste lördagsfrukosten i historien, av en kaka som gräddas i ugnen och glass i soffan och många, många pauser.

februari 27, 2018

Semlor och mintglass.

Nu är ju tiden för semlorna förbi och därmed är även mitt och Adrians årliga semmeltest över. Bäst var Lillebror på Rörstrandsgatan, men Fabrique på Odenplan var verkligen inte långt efter. Det är andra året som vi har det här lilla testet, det blir ungefär en semla i veckan under en månad eller så. Jag längtar redan till nästa år.

Hursomhelst. Det är ett himla bra sätt att umgås med mitt barn, har jag upptäckt. Att sitta böjd över varsin semla på ett café och verkligen känna smakerna. Sen utvärderar vi tillsammans och skriver våra betyg och motiveringar i mina mobilanteckningar.

Nu har jag kommit på den eminenta idén att näst ut för test är mintglass. Jag har haft en grej för mintglass i många år, sen den golvade mig en sommar när jag bodde hos min moster i USA. Det var innan glassen fanns i våra butiker och jag åt nog en liter om dagen då.

Igår hittade jag mintglass i frysdisken och det var då det slog mig, att den borde utvärderas av mig och min avkomma. Det ploppar ju upp några olika märken som gör mintglass då och då, men de kostar ju uppemot hundrafemtio kronor för en halvliter och det kan endast motiveras av ett dokumenterat test. Eller herregud, jag har ju ett lån att amortera. En hundring får vara okej, men där är tusan också taket.

Nåväl. Historien om mintglass tar sin början nu. Om det är någon som sitter på information om den bästa mintglassen så har ni en vän i mig för evigt.

februari 26, 2018

Och så går en helg.

Fredag. En arbetsdag av möten som rinner ut i prosecco och informella samtal. Tunnelbana hem, lösgodis från seven eleven och ett glas rött. Byter kostymbyxor mot klänning. Bättrar på läppstiftet, ett par borstdrag genom håret. Bestämmer oss för en ny restaurang. Stället är mysigt, men maten sådär och servitören unnade ingen ett leende i onödan.

Lördag. Vi städar vårt hem, snyggar till alla hörn som samlat på sig både skräp och damm. Handlar hem mat och vin, pratar bort timmar vid ett köksbord med Kims systrar och mamma. När klockan blir åtta har vi biobiljetter till The shape of water och det kommer nog vara den snyggaste filmen jag ser i år. Så fin berättelse. Stark och vacker.

Söndag. Vaknar av händer över min kropp, läppar mot min hals. Vi gör oss ingen brådska att lämna sängen. Tar oss till sist upp, slipar och målar en hylla som vi bygger åt Adrian. Slipar och spacklar vardagsrummet. Tänk att det är sista rummet som ska få sina lager färg. Tänk att jag inte ska behöva slipa och spackla och måla på längelänge nu.

februari 22, 2018

Det omöjliga.

Det är så rörigt i mitt huvud just nu. Jag har saker som jag borde göra, men det finns ingen och noll motivation. Klickar fram mailen, fastnar med blicken och känner att det är mig alldeles övermäktigt att leta efter svaren till frågorna som ställs.

I vårt kök står en papperspåse med alla våra matlådor och shakes. Jag borde hitta en plats för dem i något av skåpen, men det känns för jobbigt. Det kommer ta tjugo minuter av mitt liv, men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Jag gör ju andra saker. Målar en garderob, lyssnar till kollegor som mår dåligt, checkar av punkter från dagens plan. Men det görs med en känsla av att jag egentligen inte orkar. Jag vet inte ens vad jag vill. Ena stunden vill jag lägga mig under en filt i en soffa, äta glass och gråta. Nästa stund önskar jag att jag stod på ett dansgolv med tre glas vin i kroppen och vänner intill. Men jag vill nog bara ha en kvart av inga måsten.

februari 19, 2018

Saker vi har lärt oss i helgen.

Att rörmokare är människor, de med. Att somliga dyker upp fulla till sina kunder och andra bara vill tjäna pengar och föreslår att riva halva köket helt i onödan. Lyckligtvis finns det även goda rörmokare, de som hjälper och inte stjälper. Det tog mig tre timmar i telefon för att rå på en bara. Men det jag la i tid kommer jag spara i pengar och så vidare.

Och barnet har läst sin första Stephen King. Jag var inte särskilt övertygad om att han var redo, men han fick testa och han fullkomligen älskade Jurtjyrkogården. Det var den första boken skriven för vuxna som han läste och det är som om en helt ny värld ligger där framför oss. Det känns nästan lika stort som när vi upptäckte att han har vuxit förbi mig.

Vi har även lärt oss att vårt badrum lämpar sig perfekt för att Kim rakar sig medan jag duschar, men att duschen är alldeles för liten för att man ska kunna ha bra sex i den. Eller så lär man sig med tiden. Förfinar tekniken efter utrymmet liksom. Har även upptäckt att vi är såna som att skämtar om att vi måste bygga ut duschutrymmet under akten.

februari 15, 2018

Svammel.

Det kom aldrig någon röris igår. Imorse hotade jag således med att ringa någon annan, då blev det lite fart på honom och nu är vi bokade till klockan åtta imorgonbitti. Det vore fint om han dyker upp. Under förmiddagen kommer även flyttfirman som vi anlitade och fiskar upp sina kartonger. Det innebär att det långsamt blir ordning i vårt lilla hem.

Nu är spacklingen av vardagsrummet i full gång och med lite tur (och ork) så målas det i helgen. Sen kommer vi till finliret, som att sätta upp saker på väggarna. Och kanske börjar det bli dags att köpa en soffa. Vi har liksom inte ens orkat tänka på det, mycket eftersom det fram till igår stod kartonger där soffan ska stå. Den hade ändå inte rymts.

februari 14, 2018

Som en bonusdag.

Jag jobbar hemifrån idag. Någon gång under dagen ska en rörmokare dyka upp och laga en droppande kran. Om han nu gör det. Det verkar vara en himla strulig en, den där rörmokaren. Har bokat om två gånger och imorse ringde han och sa att bilen har gått sönder, jag ringer när den startar. Jaha, okej.

Hur som helst. Jag sitter skräddare i sängen, datorn i knäet och redan halvvägs genom det som ska göras för dagen. Av någon anledning går det alltid snabbare att jobba från hemmet, trots att jag hinner plocka undan och tömma diskmaskinen och vattna någon blomma också. Det är konstigt. Min enda slutsats är att kollegor tar tid.

Och det bästa av allt? Att det blev en dag med ett osminkat ansikte och ett ständigt tjockt lager av min fetaste ansiktskräm på huden, håret i en knut och pyjamasbrallor istället för byxorna och blusen som jag hängde över köksstolen igårkväll när jag trodde att rörmokaren skulle komma klockan åtta och att kontoret väntade efteråt. Det känns ändå fint att det inte blev så. Jag gillar mina pyjamasbrallor och min säng och rostbrödet i vårt skafferi.

februari 13, 2018

Om semlor och ingenting.

Jag åt en semla till frukost imorse. De stod bredvid vår kaffemaskin på jobbet, så det var inte så mycket av ett val, mer en händelse. En semla drabbade mig till frukost, skulle man kunna säga. Jag har mått dåligt av den hela dagen. Vilket inte är enbart sant, för jag hade ont i magen redan innan jag åt mig illamående.

Iallafall. Jag vaknade med magknip imorse. Ignorerade, klädde på mig och drack kaffe och sminkade mig. Kröp tillbaka ner för fem minuter i liggande läge och det har varit dagens enda fem minuter där magen inte svidit. Jag tror ju att kroppen är klok, att den helt enkelt tvingar fram vila när den behöver det. Är ganska säker på att jag skulle kunna vila mig frisk från det magonda. Så ikväll ska jag inte packa upp någonting, inte stuva om i några skåp, ingenting.

På sin höjd äta en semla till, även barnet måste ju få fira sin fettisdag.

februari 12, 2018

Om en hall och en måndag.

Om jag skulle råka blinka för länge somnar jag nog. Är så trött att jag nästan trillar av stolen. Men! Jag har en vit hall, en tv-bänk som står där den ska stå - även om den visserligen ska skruvas upp på väggen - och garderober som har hittat sin plats och är fyllda med allt det där som man behöver i det vardagliga. Det blev bra. Väldigt bra.

Jag tror att det var tio kartonger som försvann igår. Nu kan man se väggarna i vardagsrummet också. Dessvärre ser man även spackelfläckarna på dem, men det är inget som inte tio liter vit färg råder bot på. Vi är egentligen inga vita väggar-människor, men vi vet inte riktigt hur vi vill ha köket på sikt och jag tänker att fortsätta med vita väggar inte är så dumt då. Så får vi se sen, när vi har en färdig plan.

Jag är inte särskilt redo för måndag egentligen, men den kom ju ändå. Har en ganska snäll plan för veckan, rent arbetsmässigt, ska tillåta mig själv att inte stressa. Inte på något sätt ha tråkigt heller, men jag är inte byggd för stress just nu. Är snarare lämpad för te och låg jazzmusik och långsamt arbete. Det måste finnas utrymme för det också, ibland.

februari 09, 2018

Det blir bra, det här.

Och så blev det fredag igen. Det är lite galet att vi redan är sex veckor in i tjugoarton. Galet, men också rätt fint. Januari, februari och mars är ju plågor. På tal om att vara halvvägs genom så är vi inflyttade i vår nya, lilla lägenhet. De gamla etthundratvå kvadratmeterna på Sankt Eriksplan är tömda, städade och avflyttningsbesiktade. Nycklarna är inlämnade och lägenheten är borta. Det känns noll procent sorgligt och hundra procent rätt.

Det kommer bli bra, vi kommer ha det bra i vår lilla pärla. Båda sovrummen hann målas innan flyttgubbarna kom med våra möbler och sjuttiofem kartonger i måndags, nu är vi igång med hallen och sen ska bara vardagsrummet få sina lager också. Sen behöver vi pausa, fundera på hur vi bäst nyttjar utrymmet i den första hallen och badrummen och sen, ännu lite längre fram, i köket. Men jag blir trött bara jag tänker på det, så det gör vi inte just nu.

Idag är första dagen på en vecka som jag jobbar. Det är skönt att få sitta ner, men jag längtar ändå hem. Vill hem till min spackelfläckiga hall och den vita färgen som väntar. Till vårt egna lilla kaos. Jag är mer än halvvägs genom min mail, bara fyrtioåtta olästa kvar att ta hand om, sen är det hallen och kaoset, hämtpizza och rödvin och jag och min man i dagarna två.

januari 31, 2018

Om att ha rent bord, tomt hem och en ny last.

Herrejösses vilka dagar vi har. Det har varit tiotimmars arbetsdagar den senaste veckan, för att hinna göra rent bord inför torsdagen och lägenhetstillträdet och ledigheten. Långa arbetsdagar och ett hem att packa ner i kartonger är ingen bra kombination. Men nu är det iallafall onsdag. Vi har kommit rätt långt där hemma, inte så att vi på något vis är nära att vara färdiga, men ändå tillräckligt för att vara en vecka kvar tills vi ska vara ute.

Så. Det är onsdag och klockan är alldeles snart fyra och jag är klar med allt det som jag behöver vara klar med. Nu kan jag checka ut, stänga ner och åka hem. Packa mig in i en torsdag där jag ska bli lägenhetsägare. Det är så sjukt, vad vuxen jag är. Ska fira det med min nya last: kaffe och choklad på bussen hem. Har kommit på att det är enkom därför jag överlever kvällarna nuförtiden.

januari 29, 2018

Om kärlek och nedräkning.

Jag kommer nog aldrig riktigt förstå det där med kärlek och relationer. Jag har varit så jäkla kär i min man den här helgen, känner fortfarande värmen någonstans i mitten av min kropp när jag tänker på honom och hans händer mot min hud. För någon vecka sedan var jag rätt less, kände att jag gör så mycket mer och att jag var osynlig. Sen rätade vardagen upp sig och dagarna flöt och han tittade på mig med den där blicken och jag blev en våt fläck.

Det är väl fint å andra sidan, att jag fortfarande känner så. Men det var egentligen inte det som jag skulle berätta. Vad jag skulle säga var att vi har gått in i den första veckan av flytten. Att vi har tre kvällar av att packa det sista, att vi blir lägenhetsägare på torsdag och att vi då har sju lediga dagar framför oss där det ska målas och fixas och donas. Sen går flyttlasset på måndag, städning sker på tisdag och nycklar lämnas på onsdag.

Jag vaknade med något slags pirr i kroppen imorse, med en förväntan. Visst att det ska jobbas undan en hel del för att jag kunna vara ledig från jobbet nästa vecka och det finns fortfarande saker kvar att både packa och kasta, men ändå. Vi är ett steg närmare nu, nästan mitt i kaoset, och det innebär att vi snart är på andra sidan.

januari 26, 2018

Torsdagar.

Jag maxade min torsdagstradition igår. Var hemma klockan fem, rostade två brödskivor och bredde på smör. Jag har dille på rostbröd med inget annat än smör på. Allra helst med rödvin till, men det är inget krav. Jag är ju inte den som är den.

Hängde väskan över axeln och mötte de båda männen i mitt liv i dörren. Rufsade den ena i håret och kysste den andra, sa att de får klara sig själva ikväll. Visst, det är ju torsdag, sa de. Och så tuben till gamla stan och Storkyrkobadet. Ljummet vatten och ljus på kanten och mörker runt omkring. Simmade länge, tills musklerna i armarna och benen darrade.

Badade i minibadkar, i varmt vatten och med bara tystnaden i huvudet. Bastu och tvätta rent, torka och smörja, snurra upp det fuktiga håret i en knut och gömma under mössan. Kom ut på kullerstenen och kände hur jag inte var klar med mig själv, så klev in på Kaffekoppen och beställde kardemummakaka och te. Det är också en middag. Såg sista avsnittet av Alias Grace till min kaka och kände mig äntligen redo att promenera hem.

Och idag är det fredag och det innebär förmiddagsmöte och sen hemåt, lunch och någon timmes arbete. När Adrian slutar skolan ska jag ta honom under armen och testa semlorna på Mr Cake och sen följa honom till bussen till sin far. Köpa med mig en flaska rött och ett par pizzor hem och göra en fredagskväll med min man.

januari 25, 2018

Januari, februari, mars.

Det står så på universums alla bloggar och jag stämmer in i kören, det är så mycket januari just nu. Jag tror att det jobbigaste med januari är att februari kommer sen, och februari är kanske den svåraste månaden att ta sig genom. Och mars.

Jag hoppas att februari går fort. Den första skriver vi  på de sista papperna, pengarna byter konto och vi får nycklarna till vår nya lägenhet. Första veckan bor vi dubbelt, så vi hinner måla och fixa och flytta och städa. Vi kommer ha så fullt upp och förhoppningsvis vara nyförälskade i vår lägenhet att februari och mars går av bara farten. Hoppas jag.

Men sen kommer april och med april kommer solen och våren och värme mot husväggarna. Fast först en sista vecka av januari. Jag har köpt mitt livs första concealer för att dölja mörka ringar under ögonen och smörjer mina torra händer med en handkräm som gör att jag bara vill gå runt och lukta på händerna hela tiden. Kryper in i min varmaste pyjamas redan vid åtta på kvällen, tar med mig te och netflix till sängen och lämnar den inte förrän nästa dag. Löser upp januaris hårda kanter inuti mig med små, mjuka medel.

Det hjälper. Att leva i kartonger och ha tusen måsten över huvudet och att vara i januari samtidigt är en dålig kombination. Mycket dålig. Jag lever på hoppet. Tänker att allt kommer vara så fint när det väl är fint. Och just det. Har ni sett Alias Grace på netflix än? Gör det. Min januari hade varit ännu lite sämre utan Grace Marks i mitt liv.

januari 22, 2018

En uppriktig fråga.

Jag vet inte om det är en så enkel sak som att det har med solen att göra, men jag är på ett tusan så mycket bättre humör nu. Visserligen kom det tillsammans med solen i lördags, det goda humöret, men jag vet inte. Kanske handlar det om att jag behöver få vara bitter från tillfälle till tillfälle, men är livrädd att fastna i det.

Bara tanken på att uppfattas som en energitjuv aktiverar miljoner rysningar i mig. Jag har funderat mycket på det där i helgen, hur man borde vara som människa i förhållande till andra människor. Vem jag vill vara. Eller kanske snarare vem jag inte vill vara. Jag vill inte sitta fast i bitterheten över andra människors bitterhet, för det gör mig till en sämre människa.

Jag vill ju vara glad och positiv och motiverande. Jag vill att människor runt mig ska bli glada och må bra efter vi setts, utan att kanske nödvändigtvis behöva känna att det är av mig som de blivit glada. Tänker att det i mötet med andra människor handlar så mycket om att lyfta varandra utan att för den sakens skull behöva lyfta sig själv samtidigt.

Okej, det här låter nog vettigare i mitt eget huvud. Det är saxat från verkligheten, från en situation som jag försöker räkna ut hur jag ska hantera. Det slår mig att jag, av orsaker som jag inte orkar analysera, inte vågar skriva rakt ut vad det handlar om.

Iallafall. Så att vara en glad och positiv människa som även ger utrymme för gnäll (alla människor behöver gnälla ibland) utan att ta fokus från problemlösning, hur är man det? Hur gör man? Prata i små grupper och redovisa sen för klassen.

januari 18, 2018

Spyr väl ut allt här istället.

Jag är så lättirriterad nuförtiden. Vill bara be människor runt omkring mig hålla käften, vilket ju är både orimligt och otrevligt. Oftast brukar jag kunna svälja ner den där irritationen som kommer med att umgås nära människor som har en tendens att 1. klaga på alla andra, och 2. berätta om sin egen förträfflighet all tid hen inte gnäller.

MEN NU ORKAR JAG INTE MER. Ursäkta franskan, men jag är så jävla less på det. Jag orkar inte höra om hur alla andra inte gör någonting rätt och att vi vore absolut ingenting om inte den här människan fanns. Har varit på vippen att säga att vi klarade oss ganska bra innan hen började, men har tigit och lidit i tystnad istället. Kommer ha en söndertuggad underläpp när dagen är över, på grund av all jävla återhållen ilska.

januari 16, 2018

Det är den här jävla januari.

Halvvägs genom januari. Det är deppigt överallt. I mitt inre, i mitt yttre, i min plånbok. Alla pengar som vi har läggs på flytten och den nya lägenheten. Det är så väldigt mycket pengar som ska ut nu. En kontantinsats som ska betalas, nya dyra lån och tusen kringkostnader.

Det kommer inte gå någon nöd på oss, men vi kommer behöva tänka lite på hur vi lever och drar våra kort. Jag vet att det är bortskämt, men vi är inte vana vid det och jag hatar att känna den här ekonomiska oron. Och sedan skäms jag, för vi har ju pengar så det räcker och blir över och det som är ekonomisk oro för mig skulle nog vara trygghet för många andra.

Och huden i ansiktet är tunnare än den brukar vara. Särskilt tunn är den under ögonen, mörka ringar har trätt fram och sällskapar med små blemmor som har blossat upp i pannan och på näsan och på kinderna. Håret är yvigt och torrt och ligger inte fint hur jag än kammar det. Jag är bara ett hopplöst fall just nu. Jag tror inte att något kan fixa det, det är nog bara tiden och solen och våren som kan det. Och att äntligen få flytta in och landa i våra nya kostnader och känna någon slags visshet och trygghet.

januari 13, 2018

Om en fredag.

Min chef sticker in huvudet mot slutet av dagen, sjunker ner i en fåtölj och frågar hur det är. Jag svarar med en suck. Han lutar sig fram och ger dörren en knuff. Den slår igen, sluter rummet med bara vi i det och jag låter allt det där som jag tänkt få komma ut. Det löser upp tusen knutar inombords att säga orden högt, karvar nog bort ett kilo från tyngden i mig.

Jag kommer hem och möter mitt barn i hallen. Ger honom en kram och frågar om hans dag, sedan måste han springa till bussen. Jag sätter på musik och duschar bort arbetsdagen, kliver i tights och Kims skjorta. Snurrar upp håret och häller upp rödvin. När klockan är sju står han plötsligt i vårt kök, fortfarande med snäckorna i öronen och fast i ett telefonmöte. Han ler trött, lutar sig fram och drar mig intill. Andas ett äntligen! in i mitt öra.

Och jag har druckit en halv flaska vin och är så färdig med att känna mig ledsen. Jag kryper in i hans famn, upp i hans knä. Vill ingenting annat än att vara nära. Vi delar en flaska till, lyssnar på musik och är så nära som det går att vara. Somnar i en röra av armar och ben och med smaken av tillfredsställelse på huden.

januari 12, 2018

Januarideppen.

Det är bestämt sedan länge att torsdagskvällen är min. Att när Storkyrkobadet i Gamla stan öppnar klockan fem, då ska jag hänga på låset. Barnet och mannen vet att de får klara sig själva. Jag kommer hem en halvtimme innan, ska bara slänga ner en handduk i väskan och vända, men så ringer min chef och ber mig öppna datorn. En halvtimme försvinner in i den.

Kliver i min kappa och sträcker mig efter väskan när Adrian ringer. Han behöver instruktioner. Det är instruktioner som han har fått fjorton gånger tidigare, men det är tydligen den femtonde gången som är den magiska. Sedan ringer Kim och undrar om jag kanske kan vänta hemma och se till att barnet får mat, eftersom han behöver jobba lite till.

Halv sju kliver jag ner i bassängen. Vattnet är svalt runt min kokande kropp. Sträcker ut musklerna och försöker låta ilskan sköljas bort, men den sitter hårt. Det är ett par timmar som är bara mina ändå, och de behövs. Och nu är det fredag och barnet åker till sin far. Vi har en helg framför oss, en helg där Kim ska jobba och jag ska göra sånt som jag blir glad av.

Jag tror att jag ska gå på bio. Se något som de jag lever med inte hade valt. Bara vara för mig själv. Jag ska laga mat och dricka vin och kanske köpa en ny bok. Välja min egen musik, plocka mitt favoritgodis. Och så ska jag försöka vara glad när Kim kommer hem på kvällen, för jag orkar inte vara ledsen mer.

januari 11, 2018

Ett träd.

Promenerar förbi Vasaparken. Trädens grenar är vita och gnistrande, tusan så ståtliga där de sträcker ut sig. Tar sin plats och ber inte om ursäkt för det. Man skulle vara mer som ett träd. Jag har en känsla inom mig. Jag kan inte ens säga vad den består av, eller berätta varför den finns. Men jag tror att det är ledsamhet. Jag tror att jag är ledsen.

Vi har blivit sams sedan vårt gräl, även om vi inte har pratat om det. Kanske är det därför, vi är inte klara med det. Och jag känner mig osynlig. Både hemma och på jobbet. Där hemma finns ingen som frågar hur jag mår, det handlar bara om hans jobb och hans stress och hans liv. På jobbet finns ingen som frågar hur det går, vad jag gör eller om jag behöver någon att bolla med. Jag bara förväntas göra saker, fixa saker, lösa saker. Både här och där.

Det är ensamhet. Jag tror att jag känner mig ensam.

Jag borde vara mer som ett vinterträd.

januari 10, 2018

En dag bara.

Så det blev onsdag och vinter där utanför. Jag arbetar hemifrån idag. Hade två så otroligt uttråkande arbetsuppgifter som var tvungna att göras. Jag har påbörjat dem flera gånger redan, men så har något annat, roligare, dykt upp och jag har lämnat det som måste göras ofärdigt. Men nu är de borta. Det krävdes ett tyst hem utan distraktioner, tre koppar kaffe och en jävla disciplin.

Och nu belönar jag mig själv genom att jobba klart hos Systrarna Andersson. Mer kaffe och en chokladboll och snart inga punkter kvar på listan för dagen. För en liten stund sedan satt Elsa Billgren i ett hörn med sin man och son. Så väldigt, väldigt fina tillsammans.

Jag ska stänga ner datorn alldeles snart. Möta mitt barn och promenera in till bokhandeln. Han blev klar med den sjätte boken om Harry Potter igår och bönade och bad om den sjunde boken imorse. Det kan man inte säga nej till.

januari 08, 2018

Om att komma tillbaka.

Stela försök att prata blir rinnande meningar. Små skratt slipper ut, en försiktig strykning över en arm och en lätt beröring över ryggen som dröjer sig kvar. Avståndet mellan oss i soffan krymper. Hans arm som tveksamt lägger sig över mig när vi ska somna på söndagskvällen, jag som makar mig närmare. Ett hej då i hallen på måndagsmorgonen, han lägger båda sina händer på mina höfter och placerar en långsam kyss mot mina läppar.

Han har någon slags jobbsituation som har gjort att han har jobbat nästan hela helgen. Jag har packat lådor och städat förråd och gjort vändor till återvinningen. Jag har ont i hela min kropp av protesterande muskler. Men idag tänker jag inte packa. Idag ska vi titta på vår lägenhet och sen skulle jag vilja bli sams på riktigt.

januari 06, 2018

Känslorna.

Fredagen är en hemsk dag. Jag försöker jobba, men det går inte. Tankarna bara glider ifrån mig. Jag är blek över kindbenen men mörk under ögonen. Huden är fnasig och håret smutsigt. Jag målar läpparna, men det ser bara ännu värre ut. Tvättar bort det. Känner i ögonen hur jag vill gråta, men jag är fortfarande för arg.

Lyssnar på en spotifylista som heter Life sucks. Den muntrar inte upp någonting, men det vill jag ju inte heller. Får ett textmeddelande om att vi inte kan titta på lägenheten, en dotter i familjen är sjuk. Vet inte hur jag känner kring det.

Han kommer hem sent, säger bara att jobbet varit krävande. Vi fortsätter vara tysta mot varandra. När vi har gått och lagt oss skapar det en panik inom mig, en känsla av att vi förstör vårt förhållande. Jag frågar ut i tystnaden när vi ska tala med varandra, han svarar att det inte finns någon mening, jag är ju bara arg. Jag säger förlåt. Han är tyst.

Det utlöser en existentiell kris inom mig. Tusen tankar i sekunden och varje del av mig vibrerar av ångest. Jag går upp och ut i köket, tar ner ett vinglas och öppnar en flaska. Tar med båda till soffan, vill försvinna in i en rödvinsberusning. Jag dricker för att jag är en dålig förälder, en dålig partner, en dålig människa. Gråter ner i en kudde av samma orsaker. Det sägs att tankar efter midnatt inte är sanna, men jag vet inte hur det är med känslor.

Det blir aldrig någon rödvinsfylla, det blir inte ens ett helt glas. Jag somnar. Vaknar en timme senare och vill vara i min säng, vill vara där han är även om jag inte får vara nära. Han ligger på sin sida, men i sömnen lägger han sig intill. När jag vaknar nästa gång är det morgon och han är uppe, måste åka in till kontoret. Han börjar prata lite försiktigt. Inte om vårt bråk, men om andra saker. Om ofarliga saker. Sen står han i hallen och säger att han måste gå. Jag nickar och han försvinner ut genom dörren.

Och där är vi nu. Jag vet inte om de där känslorna från natten finns kvar. Kanske lite, för jag har ansträngt mig för att vara en bra förälder idag. Lite mer än vanligt, så det fanns nog någon slags botten i känslorna. Och för allt det där andra, där får vi helt enkelt se.

januari 05, 2018

Laga oss.

Vi grälar på torsdagskvällen. En liten sak som blir flera små saker och sedan är det en explosion. Han blir en tioåring när han argumenterar och jag tycker så illa om när man bråkar respektlöst. När man förminskar och trycker ner, visar med hela sin kropp att man tycker att den andra är dum i huvudet. Jag skriker det till honom och han blir tyst, reser sig och går.

Jag lägger mig längst ut på min sida av sängen. Efter en liten stund lägger han sig på sin. Jag har ryggen mot honom, men hör hur han vänder och vrider. Hör hur han ligger vaken, men jag är så arg att jag har slutat bry mig. Jag somnar någon gång under småtimmarna, fortfarande med en meter mellan oss. En meter och en ocean.

Vi säger ingenting till varandra på morgonen, går utan att ens titta på varann. Jag promenerar i regnet och tänker att jag är alldeles tom inombords. Ikväll är det meningen att vi ska titta på vår lägenhet igen, men jag känner bara tomhet. Jag tror att det värsta när någonting går sönder är att man aldrig vet på förhand hur det ska kunna repareras.

januari 04, 2018

Torsdag.

Det är så väldigt tyst och lugnt på kontoret. Säljarna sitter i sina kundmöten, konsulterna är på fältet och teknikerna likaså. Kvar lämnar det mig och någon enstaka chef och koordinator som långsamt vaggar igång tjugoarton. Det har inte riktigt startat ännu, jobbåret.

Hittade färgade post it-lappar i min skrivbordslåda och mitt skrivbord har blivit ett hav av tusen färger i prickar. Vill nästan inte jobba undan lapparna, vill ha ett hav att titta på. Har en låda svamprisotto som väntar i kylskåpet, har längtat efter den sedan klockan nio. Lyssnar på podd och det handlar om bröllop, så nu vill jag gifta mig. Men först lunch.

Idag har jag bestämt att kontoret ska få ha mig till klockan två. Sedan får datorn glida ner i väskan och nåt mysigt café vara mitt arbetsställe någon sista timme av dagen. Kaffe och kardemummabulle. Jag och datorn och främlingar vid borden bredvid.

januari 03, 2018

Karusellen.

Om mindre än en månad får vi nycklarna till vår nya lägenhet. Jag kan inte minnas att jag har längtat så till något förut. Det har jag ju förstås, många gånger, men känslan är så stark nu. Vi har tagit ledigt den första veckan i februari, för att hinna måla de båda sovrummen och flytta ett par stora garderober, göra själva flytten och städa ur lägenheten som vi lämnar.

Apropå lägenheten som vi lämnar. Det har börjat samlas kartonger i olika hörn, en tur har gått till soptippen och saker som inte längre kommer få bo i vårt hem har sålts. Det är en tid av kaos, men jag antar att det kan ha någon slags charm det med. Den kommer få ta lite tid, hela den här flyttkarusellen. Och vi har passerat årsskiftet och det är bara någon månad kvar tills trottoarerna sopas för våren. Det ger hopp, gör det inte?

januari 02, 2018

Om en måndagstisdag.

Två dagar in i tjugohundraarton och vardagen kallar redan. Det var svårt att göra en måndag av den här tisdagen imorse, för jag har vänt på dygnen och inte brytt mig om konsekvenserna sedan jul. Varit vaken tills jag blivit trött och sovit tills jag blivit pigg. Det var fint under ledigheten, men inte så mycket när klockan slog halv sju och telefonen ljöd intill örat.

Promenerade in till kontoret och möttes av en ny dator. Den är liten och nätt och supersnabb. Jag är en smula kär i den. La förmiddagen på att flytta och fixa och ställa in den, och nu har jag precis haft en läslunch i min ensamhet och ska ta mig an den lilla mailinkorgen.

Varsågoda för info.