januari 11, 2018

Ett träd.

Promenerar förbi Vasaparken. Trädens grenar är vita och gnistrande, tusan så ståtliga där de sträcker ut sig. Tar sin plats och ber inte om ursäkt för det. Man skulle vara mer som ett träd. Jag har en känsla inom mig. Jag kan inte ens säga vad den består av, eller berätta varför den finns. Men jag tror att det är ledsamhet. Jag tror att jag är ledsen.

Vi har blivit sams sedan vårt gräl, även om vi inte har pratat om det. Kanske är det därför, vi är inte klara med det. Och jag känner mig osynlig. Både hemma och på jobbet. Där hemma finns ingen som frågar hur jag mår, det handlar bara om hans jobb och hans stress och hans liv. På jobbet finns ingen som frågar hur det går, vad jag gör eller om jag behöver någon att bolla med. Jag bara förväntas göra saker, fixa saker, lösa saker. Både här och där.

Det är ensamhet. Jag tror att jag känner mig ensam.

Jag borde vara mer som ett vinterträd.

5 kommentarer:

  1. Men du. Du och jag both. Vi kan ju inte direkt avhjälpa problemet, men för mig är det iallafall en liten tröst att jag inte är ensam om min ensamhet. Om du förstår?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag tänkte samma när jag läste dig igår kväll. Och jag tänker att det inte alltid kan vara så jävla bra och perfekt heller, de här känslorna måste också få finnas.

      Radera