januari 13, 2018

Om en fredag.

Min chef sticker in huvudet mot slutet av dagen, sjunker ner i en fåtölj och frågar hur det är. Jag svarar med en suck. Han lutar sig fram och ger dörren en knuff. Den slår igen, sluter rummet med bara vi i det och jag låter allt det där som jag tänkt få komma ut. Det löser upp tusen knutar inombords att säga orden högt, karvar nog bort ett kilo från tyngden i mig.

Jag kommer hem och möter mitt barn i hallen. Ger honom en kram och frågar om hans dag, sedan måste han springa till bussen. Jag sätter på musik och duschar bort arbetsdagen, kliver i tights och Kims skjorta. Snurrar upp håret och häller upp rödvin. När klockan är sju står han plötsligt i vårt kök, fortfarande med snäckorna i öronen och fast i ett telefonmöte. Han ler trött, lutar sig fram och drar mig intill. Andas ett äntligen! in i mitt öra.

Och jag har druckit en halv flaska vin och är så färdig med att känna mig ledsen. Jag kryper in i hans famn, upp i hans knä. Vill ingenting annat än att vara nära. Vi delar en flaska till, lyssnar på musik och är så nära som det går att vara. Somnar i en röra av armar och ben och med smaken av tillfredsställelse på huden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar