februari 27, 2018

Semlor och mintglass.

Nu är ju tiden för semlorna förbi och därmed är även mitt och Adrians årliga semmeltest över. Bäst var Lillebror på Rörstrandsgatan, men Fabrique på Odenplan var verkligen inte långt efter. Det är andra året som vi har det här lilla testet, det blir ungefär en semla i veckan under en månad eller så. Jag längtar redan till nästa år.

Hursomhelst. Det är ett himla bra sätt att umgås med mitt barn, har jag upptäckt. Att sitta böjd över varsin semla på ett café och verkligen känna smakerna. Sen utvärderar vi tillsammans och skriver våra betyg och motiveringar i mina mobilanteckningar.

Nu har jag kommit på den eminenta idén att näst ut för test är mintglass. Jag har haft en grej för mintglass i många år, sen den golvade mig en sommar när jag bodde hos min moster i USA. Det var innan glassen fanns i våra butiker och jag åt nog en liter om dagen då.

Igår hittade jag mintglass i frysdisken och det var då det slog mig, att den borde utvärderas av mig och min avkomma. Det ploppar ju upp några olika märken som gör mintglass då och då, men de kostar ju uppemot hundrafemtio kronor för en halvliter och det kan endast motiveras av ett dokumenterat test. Eller herregud, jag har ju ett lån att amortera. En hundring får vara okej, men där är tusan också taket.

Nåväl. Historien om mintglass tar sin början nu. Om det är någon som sitter på information om den bästa mintglassen så har ni en vän i mig för evigt.

februari 26, 2018

Och så går en helg.

Fredag. En arbetsdag av möten som rinner ut i prosecco och informella samtal. Tunnelbana hem, lösgodis från seven eleven och ett glas rött. Byter kostymbyxor mot klänning. Bättrar på läppstiftet, ett par borstdrag genom håret. Bestämmer oss för en ny restaurang. Stället är mysigt, men maten sådär och servitören unnade ingen ett leende i onödan.

Lördag. Vi städar vårt hem, snyggar till alla hörn som samlat på sig både skräp och damm. Handlar hem mat och vin, pratar bort timmar vid ett köksbord med Kims systrar och mamma. När klockan blir åtta har vi biobiljetter till The shape of water och det kommer nog vara den snyggaste filmen jag ser i år. Så fin berättelse. Stark och vacker.

Söndag. Vaknar av händer över min kropp, läppar mot min hals. Vi gör oss ingen brådska att lämna sängen. Tar oss till sist upp, slipar och målar en hylla som vi bygger åt Adrian. Slipar och spacklar vardagsrummet. Tänk att det är sista rummet som ska få sina lager färg. Tänk att jag inte ska behöva slipa och spackla och måla på längelänge nu.

februari 22, 2018

Det omöjliga.

Det är så rörigt i mitt huvud just nu. Jag har saker som jag borde göra, men det finns ingen och noll motivation. Klickar fram mailen, fastnar med blicken och känner att det är mig alldeles övermäktigt att leta efter svaren till frågorna som ställs.

I vårt kök står en papperspåse med alla våra matlådor och shakes. Jag borde hitta en plats för dem i något av skåpen, men det känns för jobbigt. Det kommer ta tjugo minuter av mitt liv, men jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Jag gör ju andra saker. Målar en garderob, lyssnar till kollegor som mår dåligt, checkar av punkter från dagens plan. Men det görs med en känsla av att jag egentligen inte orkar. Jag vet inte ens vad jag vill. Ena stunden vill jag lägga mig under en filt i en soffa, äta glass och gråta. Nästa stund önskar jag att jag stod på ett dansgolv med tre glas vin i kroppen och vänner intill. Men jag vill nog bara ha en kvart av inga måsten.

februari 19, 2018

Saker vi har lärt oss i helgen.

Att rörmokare är människor, de med. Att somliga dyker upp fulla till sina kunder och andra bara vill tjäna pengar och föreslår att riva halva köket helt i onödan. Lyckligtvis finns det även goda rörmokare, de som hjälper och inte stjälper. Det tog mig tre timmar i telefon för att rå på en bara. Men det jag la i tid kommer jag spara i pengar och så vidare.

Och barnet har läst sin första Stephen King. Jag var inte särskilt övertygad om att han var redo, men han fick testa och han fullkomligen älskade Jurtjyrkogården. Det var den första boken skriven för vuxna som han läste och det är som om en helt ny värld ligger där framför oss. Det känns nästan lika stort som när vi upptäckte att han har vuxit förbi mig.

Vi har även lärt oss att vårt badrum lämpar sig perfekt för att Kim rakar sig medan jag duschar, men att duschen är alldeles för liten för att man ska kunna ha bra sex i den. Eller så lär man sig med tiden. Förfinar tekniken efter utrymmet liksom. Har även upptäckt att vi är såna som att skämtar om att vi måste bygga ut duschutrymmet under akten.

februari 15, 2018

Svammel.

Det kom aldrig någon röris igår. Imorse hotade jag således med att ringa någon annan, då blev det lite fart på honom och nu är vi bokade till klockan åtta imorgonbitti. Det vore fint om han dyker upp. Under förmiddagen kommer även flyttfirman som vi anlitade och fiskar upp sina kartonger. Det innebär att det långsamt blir ordning i vårt lilla hem.

Nu är spacklingen av vardagsrummet i full gång och med lite tur (och ork) så målas det i helgen. Sen kommer vi till finliret, som att sätta upp saker på väggarna. Och kanske börjar det bli dags att köpa en soffa. Vi har liksom inte ens orkat tänka på det, mycket eftersom det fram till igår stod kartonger där soffan ska stå. Den hade ändå inte rymts.

februari 14, 2018

Som en bonusdag.

Jag jobbar hemifrån idag. Någon gång under dagen ska en rörmokare dyka upp och laga en droppande kran. Om han nu gör det. Det verkar vara en himla strulig en, den där rörmokaren. Har bokat om två gånger och imorse ringde han och sa att bilen har gått sönder, jag ringer när den startar. Jaha, okej.

Hur som helst. Jag sitter skräddare i sängen, datorn i knäet och redan halvvägs genom det som ska göras för dagen. Av någon anledning går det alltid snabbare att jobba från hemmet, trots att jag hinner plocka undan och tömma diskmaskinen och vattna någon blomma också. Det är konstigt. Min enda slutsats är att kollegor tar tid.

Och det bästa av allt? Att det blev en dag med ett osminkat ansikte och ett ständigt tjockt lager av min fetaste ansiktskräm på huden, håret i en knut och pyjamasbrallor istället för byxorna och blusen som jag hängde över köksstolen igårkväll när jag trodde att rörmokaren skulle komma klockan åtta och att kontoret väntade efteråt. Det känns ändå fint att det inte blev så. Jag gillar mina pyjamasbrallor och min säng och rostbrödet i vårt skafferi.

februari 13, 2018

Om semlor och ingenting.

Jag åt en semla till frukost imorse. De stod bredvid vår kaffemaskin på jobbet, så det var inte så mycket av ett val, mer en händelse. En semla drabbade mig till frukost, skulle man kunna säga. Jag har mått dåligt av den hela dagen. Vilket inte är enbart sant, för jag hade ont i magen redan innan jag åt mig illamående.

Iallafall. Jag vaknade med magknip imorse. Ignorerade, klädde på mig och drack kaffe och sminkade mig. Kröp tillbaka ner för fem minuter i liggande läge och det har varit dagens enda fem minuter där magen inte svidit. Jag tror ju att kroppen är klok, att den helt enkelt tvingar fram vila när den behöver det. Är ganska säker på att jag skulle kunna vila mig frisk från det magonda. Så ikväll ska jag inte packa upp någonting, inte stuva om i några skåp, ingenting.

På sin höjd äta en semla till, även barnet måste ju få fira sin fettisdag.

februari 12, 2018

Om en hall och en måndag.

Om jag skulle råka blinka för länge somnar jag nog. Är så trött att jag nästan trillar av stolen. Men! Jag har en vit hall, en tv-bänk som står där den ska stå - även om den visserligen ska skruvas upp på väggen - och garderober som har hittat sin plats och är fyllda med allt det där som man behöver i det vardagliga. Det blev bra. Väldigt bra.

Jag tror att det var tio kartonger som försvann igår. Nu kan man se väggarna i vardagsrummet också. Dessvärre ser man även spackelfläckarna på dem, men det är inget som inte tio liter vit färg råder bot på. Vi är egentligen inga vita väggar-människor, men vi vet inte riktigt hur vi vill ha köket på sikt och jag tänker att fortsätta med vita väggar inte är så dumt då. Så får vi se sen, när vi har en färdig plan.

Jag är inte särskilt redo för måndag egentligen, men den kom ju ändå. Har en ganska snäll plan för veckan, rent arbetsmässigt, ska tillåta mig själv att inte stressa. Inte på något sätt ha tråkigt heller, men jag är inte byggd för stress just nu. Är snarare lämpad för te och låg jazzmusik och långsamt arbete. Det måste finnas utrymme för det också, ibland.

februari 09, 2018

Det blir bra, det här.

Och så blev det fredag igen. Det är lite galet att vi redan är sex veckor in i tjugoarton. Galet, men också rätt fint. Januari, februari och mars är ju plågor. På tal om att vara halvvägs genom så är vi inflyttade i vår nya, lilla lägenhet. De gamla etthundratvå kvadratmeterna på Sankt Eriksplan är tömda, städade och avflyttningsbesiktade. Nycklarna är inlämnade och lägenheten är borta. Det känns noll procent sorgligt och hundra procent rätt.

Det kommer bli bra, vi kommer ha det bra i vår lilla pärla. Båda sovrummen hann målas innan flyttgubbarna kom med våra möbler och sjuttiofem kartonger i måndags, nu är vi igång med hallen och sen ska bara vardagsrummet få sina lager också. Sen behöver vi pausa, fundera på hur vi bäst nyttjar utrymmet i den första hallen och badrummen och sen, ännu lite längre fram, i köket. Men jag blir trött bara jag tänker på det, så det gör vi inte just nu.

Idag är första dagen på en vecka som jag jobbar. Det är skönt att få sitta ner, men jag längtar ändå hem. Vill hem till min spackelfläckiga hall och den vita färgen som väntar. Till vårt egna lilla kaos. Jag är mer än halvvägs genom min mail, bara fyrtioåtta olästa kvar att ta hand om, sen är det hallen och kaoset, hämtpizza och rödvin och jag och min man i dagarna två.