Viktigt med teamkänsla ju.

Lördag förmiddag och jag är tillbaka framför arbetsdatorn. Vaknade halv sju av att jag drömde om en sak som jag glömt, flyger upp ur sängen med ett helvete! och Kim sätter sig upp och tittar på mig med stora ögon, frågar vad som har hänt. Jag säger att jag har glömt skriva en offert och han frågar om det kommer kosta mig jobbet. Det tror jag inte? säger jag och han suckar. Bra, kom och lägg dig då så löser vi det tillsammans när vi vaknar.

Ändå fint att det var något som vi skulle lösa tillsammans. Det har vi ju visserligen nästan gjort, jag skrev offerten och han bryggde kaffe till mig under tiden.

Det kallas visst Valborg.

Jag tycker att jag är en ganska samlad person. Jag har koll på livet. Sen håller jag i ett planeringsmöte och pratar om måndag och tisdag som om det är helt vanliga arbetsdagar och möts av höjda ögonbryn och du vet att vi är lediga va? Nej, det visste jag inte.

Var tvungen att texta mitt barn och fråga om han också var ledig på måndag. Det var han. Textade sedan min man och frågade samma sak. Ledig? Varför? var hans svar. Fint att vi båda arbetar som projektledare och har noll koll på våra liv. Jaja. Jag har ingen aning om vad vi ska göra av dessa oceaner av ledig tid som hägrar i slutet av arbetsdagen, men det är sånt som brukar lösa sig.

Spontana känslor.

Okej, det här blir det sista om det sista, jag lovar att inte prata mer om den saknade och återfunna mannen som jag delar livet med. Vad stort förresten, att dela sitt liv med någon. Är inte säker på att jag har tänkt på det så förut. Hursomhelst.

Jag har sovit som en kung inatt. Att ha honom där, bredvid mig, det var den bästa sömnen på hundra år. Åtminstone tolv dagar. Har legat och snusat på honom hela natten. Kände mig så pass kär när jag vaknade att det minskade min irritation på sånt som jag vet hade stört (det delade) livet ur mig annars. Varsågod för en lista på det som stör mig idag:

1. En kollega som har tics att harkla sig. Hen gör detta extremt högljutt och säkert en gång i minuten, många gånger också som i en liten melodi. Det sker inte hela tiden, utan det är som om hen börjar tänka på sina harklingar och SEN INTE KAN SLUTA.

2. En annan kollega som påstår att hen är synsk och hela tiden säger att hen visste vad som skulle hända. Hen berättar dock bara detta i efterhand vilket, förlåt, gör mig skeptisk. Den här människan påstår sig även känna vad andra människor känner för varann (vilket gör mig nervös) samt veta vad folk tänker (fortfarande nervös). Fast jag tänker att om det var sant så borde hen veta att jag blir störd och sluta prata? Nä. Bullshit.

3. Jag köpte en flaska champagne för att fira hemkomsten. Kim drack ett halvt glas, sen somnade han. Det var visserligen väldigt gulligt och mysigt, han låg i soffan med huvudet mot min axel och sin hand i min och snarkade. Jag drack resten, och nu så här dagen efter var det ett mindre mysigt och gulligt beslut att dricka en flaska champagne själv.

4. Tänkte att det vore bra för den begynnande huvudvärken att promenera första biten till jobbet. Går således till Hötorget, ställer mig i kö för att köpa en juice från Joe´s och upptäcker efter min beställning att plånboken är kvar hemma. Swishar killen bakom disken och promenerar hem igen. Det är bara tio minuters promenad, men det är fan ändå grinigt. Dessutom var juice helt fel val av föda, mer flytande var inte vad min mage behövde. Snarare en fet burgare. Jag borde ha ätit en fet burgare.

Resten av dagen.

Äntligen onsdag. Vid nio hör jag nyckeln i låset, och sen Älskling? Jag tror inte att jag nånsin har flugit upp från min dator så snabbt. Han ser så trött ut, lägger hela sin kroppstyngd mot mig och låtsas somna med ansiktet mot min hals och armarna runt mig. Vi hinner kramas en liten stund, sen måste jag låta datorn glida ner i väskan och åka till kontoret.

Timmarna trillar över mig, jag drunknar nästan i arbetsuppgifter som ramlar in under eftermiddagen. Men det är bra, jag gillar det. Fast idag ska jag spara det som jag inte hunnit klart med och åka hem innan eftermiddagen blir för sen. Korka upp flaskan med bubblor som jag ställde i kylen igår, krypa in i hans famn och stanna där resten av dagen.

Nedräkning.

Jag vaknade av ett sms imorse. Nu kliver jag på planet, ses om ett dygn älskling. Det var fint att vakna så, för jag somnade med ledsamhet i kroppen igår. Blev deppigare ju längre dagen pågick och kunde inte somna för rastlösheten och det ledsna rev i mig. Men det är nästan helt borta nu, det där som skaver inuti.

Dagen har rullat på, och jag med den. Ett förmiddagsmöte och ett eftermiddagsmöte och så plötsligt var arbetsdagen slut. Swishar barnet och ber honom plocka med sig hamburgare hem. Sitter bredvid varandra och äter och läser nyheter, han letar efter två nyheter att presentera på sin SO-lektion imorgon. Jag skriver det här, han skriver ner sina nyheter.

Om ett litet gäng timmar är dagen slut. Och sen vaknar vi till en onsdag och jag ska starta dagen hemifrån, har meddelat kontoret att det är kramar först och jobb sen som gäller.

I förmiddags.

Jag sitter vid mitt skrivbord. Fingrarna mot tangenterna, blicken på skärmen. Så surrar det från telefonen intill min vänsterhand och ögonen söker sig snett neråt, fastnar i hans namn på skärmen. Jag tänker inte på leendet förrän min kollega står i dörren. Du fånler, säger han. Jag tittar upp och säger att jag inte alls fånler, fast det gör jag ju visst. Jag ler rakt ner i ett textmeddelande. Ler som en fåne.

Någon timme senare tar jag upp telefonen igen, klickar fram en bild på honom och saknar så att det svider. Det har gått elva dagar och det är inte roligt längre. Jag vill att han ska komma hem nu. Nu, nu, nu. Jag ska snart gå och sova och det är näst sista natten i en ensam säng.

Solo.

Fredag. Vi tar hissen upp till TAK, klockan är fem minuter innan öppning och när hissdörrarna glider isär kliver vi rakt in i en mur av människor. Portarna öppnas och det är trångt på tio minuter. Vi hittar ett hörn med utsikt över hela staden och plötsligt har tre timmar gått och två glas rosé och en drink försvunnit in i mig. Jag är varm av solen och vinet och när de andra fortsätter vidare åker jag hem, vuxen och nöjd.

Lördag. Gör ärenden i mina egna kvarter, shoppar i småbutiker och upptäcker att gatorna är sopade och att nästan alla caféer har tagit fram sina uteserveringar. Dricker juice med jordgubbar, kiwi och äpple, känner solen mot ansiktet och lämnar jackan hemma.

Söndag. Startar dagen på en bänk på en uteservering. Cappuccino och bulle med valnötter, citronyoghurt och en bok. Går förbi vår Hemköp och är nästan hundra procent säker på att Prins Carl-Philip handlar samtidigt, varför han nu skulle göra det i en minimal mataffär i Vasastan? Städar lägenheten, ställer alla fönster på vid gavel och upptäcker centimeterstora gröna knoppar på träden utanför. Tar emot barnet, i sällskap har han sin far och dennes flickvän, nyfikna på hur vi bor. Chokladkaka, hallon och physalis och det allra finaste vi har som samtalsämne - Adrian. När de gått dunsar vi ner i soffan, barnet och jag, fnissar till Gilmore girls och det är kanske helgens bästa stund.

Belöningen.

Och så blir det fredag och solen är varm redan när vi kliver ut genom porten vid halv åtta. I eftermiddag kommer barnet kliva på bussen till sin pappa och jag, jag ska sitta på en takterass och dricka bubblor med mina bästa från jobbet. Men först ska vi jobba undan en förmiddag, äta lunch på en uteservering och ha ett sista möte för veckan. Sen bubblor.

Fan också.

Och så kommer textmeddelandet. Det som säger att han inte alls kommer kliva på ett plan som tar honom hem på lördag, att problemen hopar sig och att de har fått order om att vara kvar en bit in på nästa vecka. Mitt hjärta skjuts i sank.

Det känns plötsligt så hopplöst jobbigt att han inte är hemma. Jag vet ju att det är nyttigt att vara isär ibland, men det hjälper inte. Det hjälper inte alls. Jag ska stänga av datorn och åka hem, möta barnet i hallen och kliva i lågskor och ta bussen till djurgården och promenera bort det. Tröstäta något, och dricka ett glas vin. Kanske är det där trösten finns förresten.

Morgontankar.

Jag vaknar av alarmet. Klockan är arton minuter före sju och jag ligger kvar, vet att jag får snooza två gånger. Jag ligger vänd mot hans sida, men han är ju inte där. Lägger handen mot de kalla lakanen, blundar och tänker att det är det mjuka håret på hans bröstkorg som mina fingertoppar vilar i. Jag tittar upp igen, tror nästan att han ska vara där, men det är bara ett ljusgrått lakan under mina fingrar.

Jag sätter ner mina bara fötter på trägolvet. Tassar upp, förbi Adrians rum. Han ligger som en liten hög under sitt täcke, bara de djupa andetagen hörs. Framför mig öppnar hallen upp sig i det stora rummet, där ljuset är högt och krispigt. Om någon timme kommer våren fortsätta kasta sina första solstrålar in genom våra fönster och upp på de höga väggarna.

Jag stannar där, där hallen övergår i vardagsrum. Känner hur lyckan rusar genom mig. Tänker på barnet som ligger och sover i sin säng, på mannen som snart är tillbaka bredvid mig, tänker på allt det som jag har. Tänker att jag är så sanslöst lyckligt lottad.

Mest svammel, förlåt.

Idag kommer mina föräldrar och hänger med oss. Eller ja, allra först lämnar de sin hund hos oss och ger sig själva ett par timmar tillsammans i stora staden. Jag ska promenera jycken och sen servera mina föräldrar en hemlagad middag, komplett med efterrätt och allt.

Och ikväll, när de har åkt hem, ska jag glida ner i soffan och titta på Gilmore girls och göra ingenting annat i ett par timmar, minst. Det är det som jag har längtat allra mest efter under de senaste månaderna, att bara ligga i soffan och försvinna in i en skärm, men det har blivit hyfsat lite av det under den här veckan. Det har pysslats mycket, lagats mat och målats naglar och sånt. Helt av egen och fri vilja, men ändå. Ikväll ska jag göra ingenting alls.

En tisdagsmorgon i april.

Vaknar till en tisdag. Mörkblå jeans och en ljusblå skjorta, bara anklar och lackskor. Väderappen säger att det ska vara fjorton grader och solsken när jag kliver ut från kontoret i eftermiddag. Lägger ner solglasögonen i väskan och draperar en sjal runt halsen, tänker att de kommer ha bytt plats när dagen är över. Min nya, mörkgrå trenchcoat och väskan över axeln och så låser vi dörren bakom oss, jag och mitt barn. Gör sällskap de få stegen fram till hörnet på Odenplan, säger hej då och ha en bra dag så ses vi vid fem och går åt varsitt håll.

Och det är så jävla fint att det här är vårt liv.

Om rena golv och pannkakor.

Trillar hem från jobbet vid tre på fredagen och startar en storstädning. Fem timmar senare har vi en skinande lägenhet, och en kväll i soffan med hämtmat och glass och godis och en ny serie på netflix som klapp på axeln.

Och så en lördag och en lyckokänsla genom kroppen när jag vaknar och tassar över de rena trägolven, fyller en kaffekopp och kryper upp i soffan. Väcker barnet en stund senare, klär på oss och promenerar in till centralen och möter min mamma och min brorson.

Promenerar genom gamla stan, tittar på högvakten och paraden vid slottet. Går längs med vattnet mot Östermalm, fikar på vår första uteservering i år och promenerar vidare, stannar för pizza och rödvin, pojkarna äter glass när vi går tillbaka till centralen. Nio timmar senare kommer vi hem igen, jag och Adrian. Trötta i benen och med nya fräknar på våra näsor.

Söndag. Vaknar halv nio, inser att vi har en halvtimme på oss om vi vill lyckas få bord på vårt bästa brunchställe utan att behöva stå i kö. Är där två minuter i nio och norpar det sista lediga bordet. Äter pannkakor och Adrian bestämmer att vädret är perfekt för en dagsbio, och det har han ju helt rätt i. Bokar biljetter till Black Panther, äter popcorn till lunch.

Kommer ut till en ledig eftermiddag, promenerar hem genom stan och sover middag i två timmar på soffan. Dricker ett glas vin och spelar nittiotalshits på hög volym och dansar för min son. Han sitter i soffan och skrattar att jag är pinsam, men att det inte gör något för det är ju ändå ingen som ser. Jag somnar vid tio, tänker att det verkligen har varit en fin helg. Lite tom, för jag saknar ju ändå, men fin. Verkligen fin.

Tio dagar från nu.

Jag vaknar av hans andetag mot min nacke. Hans bröstkorg ligger tätt intill min rygg, hans kön mot min rumpa och låren pressade mot mina. Han är som en perfekt spegelbild. Det är bara en liten stund tills jag behöver gå upp, lämna honom och vår säng. Det är bara timmar innan han ska kliva på ett plan.

En timme senare står vi i vår hall. Han kramar mig hårt och kysser mig flera gånger och jag vill inte gå. Jag säger att han ska gå åt andra hållet om han ser några farliga djur och han lovar att inte klappa. Sen kysser jag honom en sista gång och försvinner ut genom dörren.

Blandade känslor.

Det är en så konstigt vecka. Jag är vilse i dagarna, har trott sedan i tisdags att det är fredag dagen efter. Det blir en ganska lång vecka med den känslan. Men så kommer vi till torsdagen och fredagen väntar, men jag vet inte hur jag känner för den, för fredagen.

För samtidigt som jag kommer hem, så åker Kim. Klockan tre kliver han på planet som tar honom så långt bort som han kan komma. Och jag har planerat en fredag där jag ska storstäda vår lägenhet, skrubba badrum och kök och våttorka alla ytor, bädda rent i sängarna och tvätta tomt i tvättkorgen. Sen ska jag skrubba mig själv lika ren, kliva i mjuka kläder och köpa hem pizzor och godis och titta på film med mitt barn.

Det är en fredagsplan som jag verkligen längtar till, och den kommer följas av en lördag som ska bli varmaste dagen hittills i år och jag tänker mig promenad och fika på Djurgården och ett glas vin och en bok i soffan på kvällen, och så en söndag på ungefär samma sätt. Och det låter ju underbart och allt det där, men det är verkligen en skåra av saknad i mig också.

Saknar på förhand.

Dagarna fortsätter att rulla. Det såg ut som att Kim skulle slippa den där resan till Australien, att problemen flyttade över till någon annans knä. Så blev det inte, och på fredag åker han. Jag hade kunnat se det fina i att vara ensam i två, tre dagar, men inte i nio dagar, som det blir nu. Eller ensam och ensam, det är jag och barnet.

Och lite fint ska ju det bli också. Vi är så lika i vad vi tycker om och hur vi vill ha livet, barnet och jag. Nu kan vi varva mellan att äta falukorvsmackor och utemiddagar. Låta samvaron vara sådär enkel som vi båda nog är. Baka en kaka och dricka te i soffan, läsa bok och titta på Netflix. Hjälpa med läxor och promenera på sopade trottoarer, sitta på uteserveringar med en filt över benen och hans tonårsliv i öronen.

När jag tänker efter så kommer det nog bli en himla fin vecka, även om den kommer ha en kant av saknad.

Livet osv.

Jag tror att det till sist blev för mycket i fredags, att tröttheten vann. Jag skulle skruva in en skruv och Kim sa att jag skruvade snett, och det var tillräckligt för att det skulle tippa över. Jag började gråta och kunde inte sluta. Snörvlade ur mig hur otillräcklig jag känner mig som inte ens kan skruva rakt. Han försökte trösta och prata, men jag ville mest bråka.

Jag rätade upp mig under lördagen. Väckte honom med kaffe och sa förlåt, fick ligga på hans bröstkorg och titta på dörrfoder som jag varit för tjurig för att titta på under fredagskvällen. Vi struntade i vår hall och gick ut, promenerade till antikhandlare på jakt efter tidstypiska saker till vårt hem, fikade och åkte hem igen. Duschade bort dammet och hittade ut på gatorna igen, till ett bord för två. Efter restaurangen hamnade vi på vår favoritbar, i ett hörn i varsin fåtölj. Pratade så där som vi inte haft tid till på så länge, om oss och allt det där som vi vill.

Och så kom söndagen och jag var fortfarande mjuk efter lördagen. Invigde min vårjacka, promenerade längs nya gator med min hand i hans och stannade till för lunch när hungern tog över. Målade sista lagret på vår skohylla medan han sågade taklister. Tog emot barnet som hittade hem igen efter en långhelg hos sin pappa, vattnade alla blommor och läste ut en bok, somnade på hans arm innan klockan slog elva.

Om att ha färg i naveln.

Jag står på en stege och balanserar framför vår nybyggda skohylla. I ena handen håller jag en roller och i den andra ett tråg med färg. Någon timme tidigare har jag sagt att vi snart kommer vara lyckliga igen och han har tittat på mig med rädda ögon. Är du inte lycklig? Jag säger att jag är lycklig i grunden, jag är bara så trött. Han nickar och slår ner blicken, fäster den i mig igen. Men du är lycklig i grunden? frågar han och jag nickar, jag är lycklig i grunden.

Men den där stegen. Jag står allra högst upp på den när han går förbi, och jag tror inte att han tänker på att jag har händerna fulla av färg, för han biter mig i skinkan. Och när någon biter en i röven samtidigt som man står ostadigt, då börjar man vifta med händerna. Det slutar med att jag lyckas hålla mig kvar på stegen, men tråget med färg hamnar över min bröstkorg och färgen rinner ner över hela mig, stänker på väggar och golv.

Oj, säger han. Jag blänger på honom och först ser han alldeles förskräckt ut, sen börjar han skratta. Det går liksom inte att hålla tillbaka, jag börjar fnissa mot min vilja och vi kryper runt på golvet i en kvart och torkar upp färg. Och det slår mig att jag är nog mer än bara lycklig i grunden, även om jag fortfarande har färg kvar i naveln.

Har ni tänkt på att det här är livet som går?

Jag spenderar min torsdag på kontoret. Det är nästan tomt, människor är på ledighet eller ute hos kunder. Jag har spända axlar och en trött hjärna. Jag vet att jag borde vara glad och lycklig, för jag har allt det som jag alltid har drömt om att mitt liv ska innehålla, men jag känner mig mest bara trött och håglös.

Igår kom Kim hem från jobbet och berättade att han kanske måste åka till sin kund i Australien och jag brukar känna att det är tråkigt när han reser iväg i jobbet, men den här gången känner jag bara ja, åk, låt mig ligga på soffan varje kväll i en hel vecka och inte behöva göra någonting alls.

Jag tänker att det kanske inte är en hälsosam känsla i ett förhållande, men den är nog inte heller ohälsosam. De senaste månaderna har varit så intensiva, så jobbiga, och vi är trötta. Jag har kommit på att jag älskar honom som allra mest när han inte är där jag är. Att jag saknar honom när vi jobbar och att jag tänker på honom på dagarna och liksom verkligen känner hur jag tycker om honom, men ändå blir jag så ofta irriterad när jag ser honom.

Just nu, ska tilläggas. Det är inte alltid så här, vi brukar vara glada tillsammans. Det kommer bli bättre igen, när allt fix i lägenheten är klart. Vi måste bara hålla ut. Hålla ut och hålla ihop.

Om deadlines och donuts.

Vi står i hallen, skorna är knutna och jackorna på. Samtidigt som jag hänger väskan över min axel ramlar mailet in. Det är tisdag och påsklov och jag har lovat min son en eftermiddag tillsammans när min deadline på en rapport flyttas från senare i veckan till samma kväll. Jag blundar och svär och Adrian frågar tyst om jag behöver jobba istället.

Jag skakar på huvudet och säger nej. Vi beger oss ut på gatorna, äter lunch och lyfter ansiktet mot solen. På skicklig engelska beställer han donuts till oss från en engelskspråkig försäljare, lite senare upptäcker han Jack & Jones och köper sitt första plagg nånsin från en vuxenavdelning.

Sen kommer kvällen och den jobbar jag bort, blir färdig med det som har utlovats. Och så blir det onsdag och vädret är grått. Vi bestämmer oss för att strunta i vår eftermiddagsutflykt, barnet vill ligga i soffan med en bok och jag behöver tiden framför min dator. Det blir en mysig dag. Himlen är mörk och lägenheten är varm, vi sitter i varsin ände av soffan under alla filtar vi äger. Det är en fin dag, en lugn dag. Men när kvällen kommer ska han åka till sin pappa och vårt hem kommer för några dagar att bli lite tystare, lite tråkigare.

Barnet och jag.

Vi vaknade till en måndagstisdag, dessutom mitt i ett påsklov. Och till ett tomt kylskåp. Hittade banankaka i frysen och jordnötssmör i skafferiet, en sista apelsin i fruktfatet och en halv citron i kylskåpet. Det gav oss svart te med citronskiva, apelsinklyftor och banankaka med jordnötssmör och ett par mosade frysta björnbär på toppen.

Det är jag och Adrian idag, även om det under dagens första timmar har varit jag och jobbet. Barnet hänger i soffan, precis bortom min skärm, och lyssnar på ljudbok. Hans blick är så fjärran att det inte går att skapa ögonkontakt. Det måste vara en bra bok.

Snart ska jag stänga ner arbetet för dagen, ta barnet under armen och kliva på pendeln till Mall of Scandinavia. Kolla om de har en Tacobar som kan ge oss lunch och så ska vi köpa en vårgarderob till honom och en trenchcoat till mig.

En påskafton.

Vi sitter runt ett stort bord. Fyra par. Lamm och potatisgratäng på tallrikarna, rödvin i glasen. Vuxna och djupa samtal går runt bordet, alla är involverade. Så enkel som min relation är till mina bröder nu, det har den inte varit på många år.

Vi lämnar Adrian hos sin mormor och morfar, promenerar genom staden som vi båda växte upp i, den välbekanta vägen hem till hans mamma. Huset står tomt, hon reser. Han häller upp varsin whisky åt oss och vi hamnar i soffan framför gamla fotoalbum. Klockan är över midnatt och han tittar på mig med den där blicken som fortfarande får mig att falla.

Kom vi bastar, säger han. Han tänder bastun och vi klär av oss. Jag sitter nedanför honom, framför. Jag har en handduk runt min kropp, han runt benen. Han sträcker sig fram, smeker min axel. Fingertoppar som nuddar handduken, lirkar sig in under, hittar en bröstvårta, hittar sin väg längre ner. Och jag är så varm och så het och jag vet inte längre vad som är bastun och vad som är han. När jag kommer tänker jag att jag svimmar.